Scan barcode
jeremyhornik's review
2.0
A Southern noir. Pushes a bit to the silly for my tastes. A good scene with three generations of women all going to kill snakes, and a lot of sex alluded to. Despite all the murdering, not really a crime novel. It's more of a study of a family.
I guess this guy wrote Winter's Bone, which makes sense, although I'm guessing that's a more polished book. I'd read another one by Woodrell, even though this one was just OK.
I guess this guy wrote Winter's Bone, which makes sense, although I'm guessing that's a more polished book. I'd read another one by Woodrell, even though this one was just OK.
untravel's review
4.0
There it is! The last crime novel in the trilogy is barely a crime novel at all. It's as if the characters from a cheesy Southern Gothic/Noir had gotten lost, and wandered into a restrained family drama full of touching, thoughtful moments. There is a tokem amount of crime, but it occurs almost entirely in the background.
pontuselias's review
5.0
Shugg Akins har det inte lätt. 12 år på sitt trettonde, överviktig och boende i de fattiga bergen kring Missouri i USA där närmsta förmyndaren Red plågar och tvingar den unge pojken att medverka i sina inbrottsprojekt. Hans enda vän är hans undersköna och alkoholiserade moder Glenda som dyrkar sin son i ett inte helt sunt förhållande. Alltsammans äger rum i en mycket vacker miljö till det yttre men också ett själsligt nattsvart universum vars historia knappast kan sluta lyckligt.
Daniel Woodrell har själv kallat sin stil för country noir och man kan finna vissa trådar av en hårdkokt attityd i ett mer lantligt landskap som ersatt den vanliga stadsmiljön i denna genre, men Gryningen kommer aldrig åter är snarast en nattsvart ”slice of life” som betar av fler tabun än någon så kallat mörk kriminalförfattare (med James Ellroy som undantag) någonsin skulle våga. Här är allt hopp om den amerikanska drömmen fåfängt och livet handlar mer om att försöka glömma sitt liv med alkohol eller förtryck av sina svagare medmänniskor.
Det som man kanske gläds mest av i denna mörka saga är avsaknaden av sentimentalitet vilken knappast är vanlig i amerikansk nyare litteratur, där Woodrell istället beskriver huvudpersonernas frustration och sorger sakligt där han klokt lämnar resten åt läsaren. De två huvudpersonerna är intressanta typer, jagpersonen Shugg är en pragmatisk person som försöker göra det bästa av situationen vare sig han tvingas klättra uppför stuprör i inbrotten åt Red eller sköta om hushållet då Glenda druckit för mycket. Modern visar också sig upp som intressant person i sin i utgångspunkten obetvingade kärlek till Shugg, men också med sitt beroende av älskare för att känna sig behövd.
Det är en elak verklighet som osar svett, sex, krossade drömmar vilket blir elaka knytnävsslag mot de svaga punkter som vi som läsare inte trodde vi hade. Slutet har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig ifrån, med fler lömska vändningar än en luttrad läsare både emotionellt och intellektuellt klarar av. Viss velighet inför detta slut och något logiskt glapp gör att detta mästerverk inte riktigt når ända fram. Det är dock möjligt att den engelska upplagan skulle få ett högre betyg, där den redan i den svenska översättningen vackra prosan blir något helt övernaturligt.
Daniel Woodrell har själv kallat sin stil för country noir och man kan finna vissa trådar av en hårdkokt attityd i ett mer lantligt landskap som ersatt den vanliga stadsmiljön i denna genre, men Gryningen kommer aldrig åter är snarast en nattsvart ”slice of life” som betar av fler tabun än någon så kallat mörk kriminalförfattare (med James Ellroy som undantag) någonsin skulle våga. Här är allt hopp om den amerikanska drömmen fåfängt och livet handlar mer om att försöka glömma sitt liv med alkohol eller förtryck av sina svagare medmänniskor.
Det som man kanske gläds mest av i denna mörka saga är avsaknaden av sentimentalitet vilken knappast är vanlig i amerikansk nyare litteratur, där Woodrell istället beskriver huvudpersonernas frustration och sorger sakligt där han klokt lämnar resten åt läsaren. De två huvudpersonerna är intressanta typer, jagpersonen Shugg är en pragmatisk person som försöker göra det bästa av situationen vare sig han tvingas klättra uppför stuprör i inbrotten åt Red eller sköta om hushållet då Glenda druckit för mycket. Modern visar också sig upp som intressant person i sin i utgångspunkten obetvingade kärlek till Shugg, men också med sitt beroende av älskare för att känna sig behövd.
Det är en elak verklighet som osar svett, sex, krossade drömmar vilket blir elaka knytnävsslag mot de svaga punkter som vi som läsare inte trodde vi hade. Slutet har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig ifrån, med fler lömska vändningar än en luttrad läsare både emotionellt och intellektuellt klarar av. Viss velighet inför detta slut och något logiskt glapp gör att detta mästerverk inte riktigt når ända fram. Det är dock möjligt att den engelska upplagan skulle få ett högre betyg, där den redan i den svenska översättningen vackra prosan blir något helt övernaturligt.
More...