You need to sign in or sign up before continuing.
Take a photo of a barcode or cover
4.2 AVERAGE
4.2 AVERAGE
adventurous
emotional
funny
hopeful
medium-paced
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
Yes
Loveable characters:
Yes
Diverse cast of characters:
Complicated
Flaws of characters a main focus:
Yes
Content Warnings
Graphic: Death
adventurous
emotional
funny
hopeful
lighthearted
mysterious
reflective
medium-paced
Plot or Character Driven:
A mix
Strong character development:
Yes
Loveable characters:
Yes
Diverse cast of characters:
Complicated
Flaws of characters a main focus:
Yes
This one was so good I stayed up way too late finishing it. It's got Death and zombies and snow globes and shopping carts (trolleys). It is mostly about the death of Death, and everything that could go wrong--or perhaps right?--in such circumstances.
This might be my favorite of all the Discworld I've read so far. I felt a little bit like I was trudging through the last Rincewind book -- nothing against Rincewind personally, of course -- but I always like Death. The characters are good in this one -- Death really comes into his own, more than in Mort, and Windle Poons develops into a very cool character as well.
This one seems to succeed on all the levels -- character, plot, satire, Big Ideas.
This one seems to succeed on all the levels -- character, plot, satire, Big Ideas.
adventurous
lighthearted
funny
lighthearted
fast-paced
Plot or Character Driven:
Plot
Strong character development:
Yes
Loveable characters:
Yes
Flaws of characters a main focus:
No
Death får reda på att någon annan ska göra hans jobb istället, så “varsågod, här är ett timglas med dina resterande timmar i livet, gör vad du vill med dem”. Så han beger sig ut i världen och provar saker han aldrig gjort förut. Som att gå på pub. Eller söka arbete.
Medan han, under namnet Bill Door, jobbar som bonddräng hos miss Flitworth finns fortfarande ingen som tar hand om de som dör och det fylls på med "livskraft” i etern. Vilket ställer till problem för de levande.
En av dessa odöda är den 130 år gamle trollkarlen Windle Poons, som helt enkelt kliver in i sin gamla kropp och försöker komma på vad som har hänt. Och hur det ska redas upp.
***
Death är så skön! Och Pratchetts fantasi… Den mannen kunde verkligen hitta på helt vansinnigt underbara konstigheter - som totalt “mejkar sens” (för att använda mina döttrars uttryck)! Ännu en härlig Discworld-bok - bara sisådär 38 kvar att ge sig i kast med.
Medan han, under namnet Bill Door, jobbar som bonddräng hos miss Flitworth finns fortfarande ingen som tar hand om de som dör och det fylls på med "livskraft” i etern. Vilket ställer till problem för de levande.
En av dessa odöda är den 130 år gamle trollkarlen Windle Poons, som helt enkelt kliver in i sin gamla kropp och försöker komma på vad som har hänt. Och hur det ska redas upp.
***
Death är så skön! Och Pratchetts fantasi… Den mannen kunde verkligen hitta på helt vansinnigt underbara konstigheter - som totalt “mejkar sens” (för att använda mina döttrars uttryck)! Ännu en härlig Discworld-bok - bara sisådär 38 kvar att ge sig i kast med.
Dnf ik snap dat het hilarisch is enzo maar ik kan gewoon echt niet door een boek komen met zo'n vaag plot en de karakters boeien me niet. Misschien lees ik m later nog eens als ik meer in de mood ben voor komedie.
Zet m wel op finished want ik was over de helft
Zet m wel op finished want ik was over de helft
Any Discworld novel that involves Death in a large capacity is inevitably amazing, because the character is so well-realized by Pratchett that you can't help but love him immensely. Whenever the ALL CAPS speech comes in, I start smiling because I know I'm going to have fun.
Reaper Man is no exception here, a story about Death losing his job, learning more about life and humanity, and the exploration of what exactly constitutes a city's life and death. You can't help but wonder how Pratchett could marry these lofty themes with the ridiculous events taking place in his stories, then feel immeasurable loss at his passing.
Reaper Man is no exception here, a story about Death losing his job, learning more about life and humanity, and the exploration of what exactly constitutes a city's life and death. You can't help but wonder how Pratchett could marry these lofty themes with the ridiculous events taking place in his stories, then feel immeasurable loss at his passing.