You need to sign in or sign up before continuing.
Take a photo of a barcode or cover
3.51 AVERAGE
3.51 AVERAGE
emotional
funny
reflective
sad
medium-paced
Plot or Character Driven:
A mix
Strong character development:
Yes
Loveable characters:
Yes
Diverse cast of characters:
No
Flaws of characters a main focus:
Yes
slow-paced
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
Yes
Loveable characters:
Complicated
Diverse cast of characters:
No
Flaws of characters a main focus:
Complicated
Tysk samtidsroman som inte gjorde mig besviken.
Besvikelsen hade verkligen kunnat hända, särskilt med tanke på att jag ganska ofta inte gillar romaner som beskrivs som samtidsromaner (jag tittar på dig Sally Rooney). Men här fungerade det utmärkt.
Jag tycker att Randt har en lätthet i språket, ett flyt som är enkelt att komma in i och som ibland glimrar och aldrig stör. Andra har klagat på översättningen men jag ställer mig lite frågande till detta, ser själv inga tydliga skavanker - en korthuggen och saklig stil är å andra sidan något som passar mig.
Karaktärerna har beskrivits som narcisstiska, som psykolog undviker jag att strössla detta uttryck för mycket omkring mig. Det är dock klart att de är väldigt upptagna av sig själva, hur de uppfattas av andra och de håller konstant på med att nagelfara alla sina tankar och känslor. De kan vara ledsna och känna sig nere men har överlag en bekymmerslös tillvaro, ganska goda relationer med sina föräldrar och vänner de tycker om. Varför detta fokus på relationen med föräldrarna förresten? Har hört Liv och Caroline i “En varg söker sin pod" kommentera att detta skulle vara något anmärkningsvärt, men är det verkligen det? Nästan alla jag känner strax över 30 har goda relationer med sina föräldrar så det känns knappast som ett unikum, snarare ett signum av vit medelklass i vår tid.
Själva samtiden då. Att dagsfesta och minmaxa droganvändande för bäst rus med minst negativa bieffekter är något jag personligen inte kan relatera till. Deras arbetssituationer känns moderna men jag är för ocool för att avgöra det genom att själv ha ett helt vanligt 9-17 kontorsjobb (nåja, 8-16.30). Relationerna ska vara nyskapande och det är tydligt att karaktärerna försöker bli kvitt en slags borgerlighet genom att gå på sexklubbar, göra motstånd genom att ha relationer som inte ingår i en klassisk tvåsamhet, att inte sukta efter barn och villa. Huvudpersonerna varvar snabbmeddelanden med mail om vartannat och man funderar en extra gång ifall man ska posta den där filmsnutten från när man åkte elscooter på instagram eller inte. Sammantaget tycker jag samtidsskildringen är väl skildrad. Jag känner igen mig i den fåniga samtiden som presenteras.
Just barnlösheten är det jag tycker är mest intressant och det som lockade in mig i boken. Det är sällsynt att ett liv av folk äldre än 30 utan barn skildras - vad gör man då, vad är viktigt i livet utan barn? Andra saker blir viktiga och meningsfulla. Slutligen känner jag en stark lust att läsa det fiktiva verket PanoptikumNeu.
Besvikelsen hade verkligen kunnat hända, särskilt med tanke på att jag ganska ofta inte gillar romaner som beskrivs som samtidsromaner (jag tittar på dig Sally Rooney). Men här fungerade det utmärkt.
Jag tycker att Randt har en lätthet i språket, ett flyt som är enkelt att komma in i och som ibland glimrar och aldrig stör. Andra har klagat på översättningen men jag ställer mig lite frågande till detta, ser själv inga tydliga skavanker - en korthuggen och saklig stil är å andra sidan något som passar mig.
Karaktärerna har beskrivits som narcisstiska, som psykolog undviker jag att strössla detta uttryck för mycket omkring mig. Det är dock klart att de är väldigt upptagna av sig själva, hur de uppfattas av andra och de håller konstant på med att nagelfara alla sina tankar och känslor. De kan vara ledsna och känna sig nere men har överlag en bekymmerslös tillvaro, ganska goda relationer med sina föräldrar och vänner de tycker om. Varför detta fokus på relationen med föräldrarna förresten? Har hört Liv och Caroline i “En varg söker sin pod" kommentera att detta skulle vara något anmärkningsvärt, men är det verkligen det? Nästan alla jag känner strax över 30 har goda relationer med sina föräldrar så det känns knappast som ett unikum, snarare ett signum av vit medelklass i vår tid.
Själva samtiden då. Att dagsfesta och minmaxa droganvändande för bäst rus med minst negativa bieffekter är något jag personligen inte kan relatera till. Deras arbetssituationer känns moderna men jag är för ocool för att avgöra det genom att själv ha ett helt vanligt 9-17 kontorsjobb (nåja, 8-16.30). Relationerna ska vara nyskapande och det är tydligt att karaktärerna försöker bli kvitt en slags borgerlighet genom att gå på sexklubbar, göra motstånd genom att ha relationer som inte ingår i en klassisk tvåsamhet, att inte sukta efter barn och villa. Huvudpersonerna varvar snabbmeddelanden med mail om vartannat och man funderar en extra gång ifall man ska posta den där filmsnutten från när man åkte elscooter på instagram eller inte. Sammantaget tycker jag samtidsskildringen är väl skildrad. Jag känner igen mig i den fåniga samtiden som presenteras.
Just barnlösheten är det jag tycker är mest intressant och det som lockade in mig i boken. Det är sällsynt att ett liv av folk äldre än 30 utan barn skildras - vad gör man då, vad är viktigt i livet utan barn? Andra saker blir viktiga och meningsfulla. Slutligen känner jag en stark lust att läsa det fiktiva verket PanoptikumNeu.
fast-paced
lighthearted
slow-paced
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
No
Loveable characters:
No
Diverse cast of characters:
No
Flaws of characters a main focus:
Complicated
challenging
emotional
funny
lighthearted
fast-paced
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
No
Loveable characters:
Yes
Diverse cast of characters:
Complicated
Flaws of characters a main focus:
Yes
3,5⭐️
So sehr ich das Buch in der ersten Hälfte feiern konnte, so sehr hat es mich in der zweiten Hälfte genervt und gelangweilt.
Ich hatte irgendwann das Gefühl einer Endlosschleife, wollte nur noch das es endlich vorbei ist. Diese trockene, humorige Art hat sich für mich recht schnell abgenutzt.
Die Protagonisten sind verkopft - analysieren alles und jeden ohne wirkliches Motiv. Kamen mir vor wie Bots, die einer entsprechenden Situation eine bewusst gesteuerte Reaktion und Emotion entgegenschleudern müssen, die man vorher schon mal durchgespielt und mögliche Reaktionen darauf abgewogen hat. Alles ist Mittelmäßig und Ok- Begeisterungsfähigkeit was ist das? Es sei denn, man entscheidet sich dazu jetzt begeistert zu sein - was fürn kranker Scheiß.
Für mich kam’s kognitiv irgendwann zum Meltdown. Ich war so dermaßen angestrengt von dem Verhalten der Protagonisten und dem was bei denen im Hirn los ist, dass ich mich irgendwann völlig zurückgezogen habe und das Buch richtig Kacke fand.
Glaube in Form einer Kurzgeschichte bzw. einer Story um die 100 Seiten hätte das richtig gut für mich funktioniert.
Die Schlußsequenzen haben mich aus dem geistigen Nirvana zurückgeholt. Die Pro und Contra PowerPoint zu einem gewissen Thema am Ende war mein Highlight
So sehr ich das Buch in der ersten Hälfte feiern konnte, so sehr hat es mich in der zweiten Hälfte genervt und gelangweilt.
Ich hatte irgendwann das Gefühl einer Endlosschleife, wollte nur noch das es endlich vorbei ist. Diese trockene, humorige Art hat sich für mich recht schnell abgenutzt.
Die Protagonisten sind verkopft - analysieren alles und jeden ohne wirkliches Motiv. Kamen mir vor wie Bots, die einer entsprechenden Situation eine bewusst gesteuerte Reaktion und Emotion entgegenschleudern müssen, die man vorher schon mal durchgespielt und mögliche Reaktionen darauf abgewogen hat. Alles ist Mittelmäßig und Ok- Begeisterungsfähigkeit was ist das? Es sei denn, man entscheidet sich dazu jetzt begeistert zu sein - was fürn kranker Scheiß.
Für mich kam’s kognitiv irgendwann zum Meltdown. Ich war so dermaßen angestrengt von dem Verhalten der Protagonisten und dem was bei denen im Hirn los ist, dass ich mich irgendwann völlig zurückgezogen habe und das Buch richtig Kacke fand.
Glaube in Form einer Kurzgeschichte bzw. einer Story um die 100 Seiten hätte das richtig gut für mich funktioniert.
Die Schlußsequenzen haben mich aus dem geistigen Nirvana zurückgeholt. Die Pro und Contra PowerPoint zu einem gewissen Thema am Ende war mein Highlight
Uff, was war das denn?
Das Beste, was ich über dieses Buch sagen kann: Es liest sich wirklich gut weg, da versteht der Autor schon sein Handwerk.
Aber die Story? Die Figuren?
Tanja (eine selbstverliebte Autorin, Berlin) und Jerome (ein Webdesigner mit so viel Persönlichkeit wie eine Eierschale, Frankfurt) verlieben sich und haben dann eine mal mehr, mal weniger Fernbeziehung. Ihre Gespräche und Gedanken sollen aus ihrer Sicht wohl Tiefgreifendes äußern, es bleibt aber doch immer überaus banal, bürgerlich-spießig und geradezu oberflächlich. Und dann noch ihr völlig überzogen privilegiertes Leben! Ich war von den beiden nur 100% genervt.
Vielleicht ist das vom Autor so gewollt, aber falls das der Witz war, hat sich mir die Pointe des Ganzen nicht erschlossen. Da ist keinerlei Erkenntnis oder irgendwas Bemerkenswertes drin, was mir länger im Gedächtnis bleiben würde.
Selten hat mir ein Buch so wenig gegeben.
Das Beste, was ich über dieses Buch sagen kann: Es liest sich wirklich gut weg, da versteht der Autor schon sein Handwerk.
Aber die Story? Die Figuren?
Tanja (eine selbstverliebte Autorin, Berlin) und Jerome (ein Webdesigner mit so viel Persönlichkeit wie eine Eierschale, Frankfurt) verlieben sich und haben dann eine mal mehr, mal weniger Fernbeziehung. Ihre Gespräche und Gedanken sollen aus ihrer Sicht wohl Tiefgreifendes äußern, es bleibt aber doch immer überaus banal, bürgerlich-spießig und geradezu oberflächlich. Und dann noch ihr völlig überzogen privilegiertes Leben! Ich war von den beiden nur 100% genervt.
Vielleicht ist das vom Autor so gewollt, aber falls das der Witz war, hat sich mir die Pointe des Ganzen nicht erschlossen. Da ist keinerlei Erkenntnis oder irgendwas Bemerkenswertes drin, was mir länger im Gedächtnis bleiben würde.
Selten hat mir ein Buch so wenig gegeben.
emotional
reflective
sad
medium-paced
Plot or Character Driven:
Character
sad
fast-paced
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
No
Loveable characters:
No
Diverse cast of characters:
No
Flaws of characters a main focus:
No