emelir 's review for:

The Sickness Unto Death by Søren Kierkegaard

4.0

---

För Kierkegaard är förtvivlan en slags sjukdom som människan lider av, och som hon inte kan bli kvitt. Denna förtvivlan sitter så djupt inne i vår kärna, att den är en konstant del av oss vare sig vi vill det eller inte. Den går inte att separera från självet och är med oss hela vägen till döden. Men när man är medveten om det hela, och börjar närmar sig självet, kan man på sätt och vis behandla denna “sjukdom”. Härifrån kan en bredare förståelse för människans natur uppenbara sig. Och detta sker, enligt Kierkegaard, främst i samklang med ens tro. Han belyser att människan inte kan inneha ett sant själv utan en relation till Gud. Att själv ge mening till alltet fungerar inte riktigt; på sätt och vis är det kanske också begränsande. Tron på något större öppnar liksom upp för något mer, där förtvivlan inte behöver vara alltför betungande. Men samtidigt kan man se på det hela som att Självet också kan vara sin egen härskare (utan Gud, typ. Eller där Gud redan finns inom allt och alla beroende på hur man ser på det): där förtvivlan tillsammans med lycka och allt annat mänskligt får frodas och finnas till: där man får reflektera sig till en egen tillfredsställelse med livet genom den fri viljan (och där då denna förtvivlan inte riktigt stör en). Men det är inte riiiktigt det som Kierkegaard strävar efter här, men ändå. :))

Hur som helst, för att sammanfatta mina spretiga tankar lite (som förmodligen kommer fortsätta att spreta). För Kierkegaard handlar det lite om, såsom jag också belyste i Cioran inlägget, att nya insikter och förståelse främst kan uppstå ur de ting som skaver. Att man helt enkelt går in i det smärtsamma (aka förtvivlan) och låter det leda en framåt i livet (som en enda lång existentiell resa). Ibland kanske har man ting man vill fly ifrån: ting som pågår där i det inre. Men med tiden inser man att det inte alls går att fly ifrån just det. Just på grund av att förtvivlan ligger därinne och göttar sig, och plågar självet. Men när man väl omfamnar det och försöker skapa en förståelse (genom sin tro då), så är man på vägen mot sanningen. Dock kan man såklart gå igenom livet utan vetskapen om självets förtvivlan, men oavsett vad så menar Kierkegaard att alla människor bär på det i sitt inre. Och när man är medveten om det kan man också växa som person (dock → ju mer medveten du blir, desto mer intensifieras denna förtvivlan (men som sagt, där det skaver kan nya insikter uppstå osv)). Handlar lite om sökandet efter svar, som kanske aldrig kommer, men där själva sökandet är det som är det viktiga. För längst den där vägen så stöter man på en mängd olika (och nya!) synvinklar. Man begränsar liksom inte sig själv till en viss, redan utstakad, väg.