A review by braxwall
Time Regained by Marcel Proust

4.0

Den sjunde och sista boken i sviten knyter ihop säcken på ett rimligt sätt. Första världskriget har brutit ut. Berättaren befinner sig på vårdhem och kommenterar den bok han nu börjat skriva. Tiden korrumperar minnet och melankolin tränger sig på. Det blir uppenbart att berättaren lever långt från de personer som beskrivs och de ord som en gång har uttalats och som nu till stora delar också är glömda. Berättaren konstaterar att hög ålder är den livsform vi under längst tid av våra liv föreställer oss i abstrakta termer men nu när den konkretiseras har berättaren tappat tidskoncepten och som läsare undrar man om berättaren verkligen minns rätt. I denna sista bok ger berättaren upp och befriar läsaren fullt ut att ha sin egen tolkning av det vi läser och hur det förhåller sig till det som egentligen har hänt. Gott så!