A review by natreadsthings
Den sista sommaren by Gianfranco Calligarich

3.0

70-talets Rom och en dröm om "det ljuva livet". Man kan ju relatera (fast vi har nog olika bilder på vad som gör våra liv ljuva), men nu för tiden känns det mer satirliknande att skriva och läsa om karaktärer som söker sig till större städer och försöker bete sig på ett visst sätt för att skapa ett liv så som de strävar efter. Tänk en skribent som sitter på café i typ Paris med ett anteckningsblock iklädd en turteneck och typ tjocka glasögon, fast året är 2021 och en smartphone ligger på bordet.

Vår huvudperson Leo, en man i 30-årsåldern, vill ha ett liv likt det han drömt om och får till en viss del det, men detta skrevs innan vi började se på hela det konceptet med en suck. Liksom alla har ju gjort det!! Vi fattar!! God I wish that were me, men det är för övergjort nu för att inte driva om det. Men när Calligarich skrev detta var det inte så, och boken om Leo som inte kan behålla ett stadigt jobb och som har problem med kärlek och som känner sig så fucking ensam i en stad som inte är hans fick sig en liten fan base bara för att sedan försvinna fram tills nyligen.

Och tyvärr så är jag inte en del av fan basen. Men jag fattar hypen! Berättarsättet var bara inte för mig. Jag fastnade aldrig riktigt. Ingenting kändes i min själ trots att jag vet att jag borde ha känt alls. Kanske mitt lilla fel, dock. Kanske fel sommar att läsa, men det var tydligen förra sommaren också när jag började. Men jag ville dock att detta skulle bli den sista sommaren jag försöker (ba dum tss).