Take a photo of a barcode or cover
oscarstockholm 's review for:
The Brothers Lionheart
by Astrid Lindgren
Körsbärsträden har blommat länge, så det kanske är läge för ett nedslag i Nangijala. Jag läser sällan om böcker, men den här har passerat genom trumhinnor, pupiller och stämband flera gånger. Astrid Lindgrens näst bästa roman är ett oförglömligt skräckäventyr och den vackraste skildringen av syskonkärlek. Medan Mio min Mio vinner på sin poetiska suggestion och formmässiga fulländning har BL en än mer gripande och storslagen berättelse.
Den hostande TBC-sjuke Skorpan och hans godhjärtade bror är inte placerade i en samtid, som Bo Vilhelm Olsson i Mio, utan i ett vagt antytt, förgånget fattigare Sverige. När de kommer till Körsbärsdalen och Törnrosdalen möter de karaktärer av kött och blod, som den stukade revolutionären Orvar, varme motståndsmannen Mattias och klarsynta duvdrottningen Sofia.
Brödrasagan är rå och vild, sprungen ur en tid av skoningslösa militärjuntor. Barnläsarna konfronteras med pojkarnas odiskutabla död, draken Katlas urskillningslösa ondska och så Tengil - en stenhård diktator som aldrig veknar likt Riddar Kato. Men samtidigt vinner boken VM i traumaterapi för kids. Hur många barn (i min generation) har inte nån gång fått frågan vad de tror händer efter döden och svarat "man kommer till Nangijala"? Inget barnatro-koncept har väl kunnat presentera en mer lockande destination för den som kastar in handduken i unga år. Vad skulle vår barndom varit om inte Astrid tagit oss till sagornas och lägereldarnas tid? Bara en liten lort, antagligen.
P.S. Olle Hellboms film är inte alls så tokig som vissa påstår.
Den hostande TBC-sjuke Skorpan och hans godhjärtade bror är inte placerade i en samtid, som Bo Vilhelm Olsson i Mio, utan i ett vagt antytt, förgånget fattigare Sverige. När de kommer till Körsbärsdalen och Törnrosdalen möter de karaktärer av kött och blod, som den stukade revolutionären Orvar, varme motståndsmannen Mattias och klarsynta duvdrottningen Sofia.
Brödrasagan är rå och vild, sprungen ur en tid av skoningslösa militärjuntor. Barnläsarna konfronteras med pojkarnas odiskutabla död, draken Katlas urskillningslösa ondska och så Tengil - en stenhård diktator som aldrig veknar likt Riddar Kato. Men samtidigt vinner boken VM i traumaterapi för kids. Hur många barn (i min generation) har inte nån gång fått frågan vad de tror händer efter döden och svarat "man kommer till Nangijala"? Inget barnatro-koncept har väl kunnat presentera en mer lockande destination för den som kastar in handduken i unga år. Vad skulle vår barndom varit om inte Astrid tagit oss till sagornas och lägereldarnas tid? Bara en liten lort, antagligen.
P.S. Olle Hellboms film är inte alls så tokig som vissa påstår.