Scan barcode
A review by lunaseline
The Mars Room by Rachel Kushner
3.0
Jag har inte sett Orange is the new black, så för mig ger den här romanen inblick i en ny miljö; ett kvinnofängelse. San Fransisco fick jag visserligen uppleva i favoriten "The Immortalist", men nu är vi både närmare i tid (Bush, 9/11 o.s.v.) och i en annan del - och en delvis annan del; en mörkare råare, där fri kärlek har ersatts med fri kärlekslöshet.
Och det är miljön - känslan av att "vara där" som jag kommer bära med mig från boken. Kushner skriver bra - jag blir till och med förvånad först, som om att jag hade tänkt fängelse = undermåligt språk - och det gäller både språk och ingångar; hon låter huvudkaraktären Remy vara ... äkta. Rak. Inget förskönande, inga ursäkter, bara förklaringar till hur ett liv kan bli som det blir.
Det jag inte riktigt köper är alla sidohistorier. Jag - som i vanliga fall älskar flerperspektivsromaner - tycker att de delar som berättas hur tredjepersonsperspektiv och utifrån männen Remy möter bara ... stör. De är så uppenbart mindre engagerande, både utifrån berättarröst och omfång - att jag inte riktigt ser poängen. (Även om Kushner även där visar upp sin förmåga att beskriva en - inte helt sympatisk - karaktär - ärligt och eget.) Det gör att boken haltar, jag har svårt att både komma in i den och ta mig vidare vid vissa partier.
Slutet är också lite "halfway", där tonen från resten av romanen egentligen bibehålls, men som att författarinnan ändå fegar lite och vill ge oss något mer hollywoodskt ett tag.
Men: en annan typ av historia en den gängse av en kompetent skribent. Gott så!
Och det är miljön - känslan av att "vara där" som jag kommer bära med mig från boken. Kushner skriver bra - jag blir till och med förvånad först, som om att jag hade tänkt fängelse = undermåligt språk - och det gäller både språk och ingångar; hon låter huvudkaraktären Remy vara ... äkta. Rak. Inget förskönande, inga ursäkter, bara förklaringar till hur ett liv kan bli som det blir.
Det jag inte riktigt köper är alla sidohistorier. Jag - som i vanliga fall älskar flerperspektivsromaner - tycker att de delar som berättas hur tredjepersonsperspektiv och utifrån männen Remy möter bara ... stör. De är så uppenbart mindre engagerande, både utifrån berättarröst och omfång - att jag inte riktigt ser poängen. (Även om Kushner även där visar upp sin förmåga att beskriva en - inte helt sympatisk - karaktär - ärligt och eget.) Det gör att boken haltar, jag har svårt att både komma in i den och ta mig vidare vid vissa partier.
Slutet är också lite "halfway", där tonen från resten av romanen egentligen bibehålls, men som att författarinnan ändå fegar lite och vill ge oss något mer hollywoodskt ett tag.
Men: en annan typ av historia en den gängse av en kompetent skribent. Gott så!