Scan barcode
A review by josefinessen
Ett system så magnifikt att det bländar by Amanda Svensson
3.5
Jag har så svårt att få en överblick av denna mycket speciella bok, den försvinner liksom ur mitt synfält när jag försöker greppa den.
Speciellt språk, ibland lite poetiskt, i början tyckte jag det var lite krystat ibland men resten av boken trivdes jag väldigt bra med språket. Jag gillar i stort sett alla karaktärerna och hur deras liv vävs ihop på olika sätt.
Jag gillar också att olika delar av berättelsen förmedlar olika känslor och stämningar, exempelvis filosofiskt poetiskt i texterna om ”hur världen är” jämfört med avskalat och nästan kallt när det handlar om Sebastians arbete (i alla fall till en början).
Fint hur ”livsvisdomar” och fakta presenteras genom berättelsen. Det känns lite som att leva med en slags guru när jag läser boken.
Men för mig överskuggas stora delar av berättelsen av väldigt mycket overklighetskänslor. Jag upplever boken som en slags feberdröm där man går in och ut ur vaket tillstånd sömlöst och inte kan skilja på vad som är vad. Ibland får jag nästan skräckvibbar. Detta drömlika är säkert meningen men för mig skapar det irritation då jag ibland känner mig dum och bortkollrad för att jag inte riktigt ”hänger med” i alla svängar. Jag skulle definiera denna bok som magisk realism och jag har vanligen inte något problem med magiska berättelser men av någon anledning stör det mig mycket här att jag inte lyckas avgöra vad som verkligen händer och vad som är nått annat än verkligheten, kanske fantasi, ”vanföreställningar” eller mer som symbolism/metaforer för känslolivet. Kanske är det bara för att jag var helt oförberedd på att boken skulle innehålla såna element som det skapar frustration. Jag försöker i det längsta förklara allt som händer utifrån den världsbild jag upplever att huvudkaraktärerna har. Jag känner mig typ själsligt andfådd efter att ha läst denna bok och landar i något slags förvirrat tillstånd av både fina och obehagliga känslor. Jag tror kanske jag skulle gilla denna bättre som film/serie faktiskt, ovanligt nog.
Speciellt språk, ibland lite poetiskt, i början tyckte jag det var lite krystat ibland men resten av boken trivdes jag väldigt bra med språket. Jag gillar i stort sett alla karaktärerna och hur deras liv vävs ihop på olika sätt.
Jag gillar också att olika delar av berättelsen förmedlar olika känslor och stämningar, exempelvis filosofiskt poetiskt i texterna om ”hur världen är” jämfört med avskalat och nästan kallt när det handlar om Sebastians arbete (i alla fall till en början).
Fint hur ”livsvisdomar” och fakta presenteras genom berättelsen. Det känns lite som att leva med en slags guru när jag läser boken.
Men för mig överskuggas stora delar av berättelsen av väldigt mycket overklighetskänslor. Jag upplever boken som en slags feberdröm där man går in och ut ur vaket tillstånd sömlöst och inte kan skilja på vad som är vad. Ibland får jag nästan skräckvibbar. Detta drömlika är säkert meningen men för mig skapar det irritation då jag ibland känner mig dum och bortkollrad för att jag inte riktigt ”hänger med” i alla svängar. Jag skulle definiera denna bok som magisk realism och jag har vanligen inte något problem med magiska berättelser men av någon anledning stör det mig mycket här att jag inte lyckas avgöra vad som verkligen händer och vad som är nått annat än verkligheten, kanske fantasi, ”vanföreställningar” eller mer som symbolism/metaforer för känslolivet. Kanske är det bara för att jag var helt oförberedd på att boken skulle innehålla såna element som det skapar frustration. Jag försöker i det längsta förklara allt som händer utifrån den världsbild jag upplever att huvudkaraktärerna har. Jag känner mig typ själsligt andfådd efter att ha läst denna bok och landar i något slags förvirrat tillstånd av både fina och obehagliga känslor. Jag tror kanske jag skulle gilla denna bättre som film/serie faktiskt, ovanligt nog.