A review by elundh
Kärlekens Antarktis by Sara Stridsberg

2.0

Det känns nästan som hädelse att ranka boken lågt när den fått så många femstjärniga recensioner. Till allas tröst kan jag nämna att jag rankar böcker på Goodreads för min egen skull och inte utifrån några allmänna litterära kvalitéer (i den grad man nu kan säga att det finns sådana). 

Kanske var det fel tid i livet för mig att läsa den här boken. Jag önskade att den skulle ta slut i samma stund som jag började. Inte för att alla historier måste vara glättiga för att jag ska kunna uppskatta dem. Visserligen vill en del av mig ständigt säga upp kontakten med verkligheten och fly till ett evigt hobbitland, men en del av mig springer också ofta med huvudet före in i true crime. 

Detta är inte true crime. Men parallellerna till ett verkligt fall som många redan pekat ut är svåra att bortse ifrån. Som en kritik av samhällets frossande i kvinnors lemlästade kroppar så fyllde boken sin funktion i att jag vill ta en lång, lång paus från just true crime. Dock så kunde jag inte låta bli att känna att boken också gottade sig i de mest tragiska, smutsiga och skrämmandet detaljerna. Jag kan förstå avsikten att ge offret en röst och att spegla verkligheten så som den är för många, men tänker att det kanske hade varit bättre att tydligare hålla sig till en fiktiv karaktär än någon som så enkelt kan kopplas samman med en verklig person. Också det att vi ständigt kastas tillbaka till dödsögonblicket och styckningen får mig att känna att boken handlar minst lika mycket om den groteskt lemlästade kvinnokroppen som kvinnans livshistoria och berättelse.

Sedan kan jag heller inte förneka att min smärttröskel antagligen var ganska låg vid tiden för läsningen. Ville nästan slänga boken ifrån mig när den först erbjöd en gnutta ljus och hopp till de efterlevande karaktärerna för att sedan slita det ifrån dem. Realistiskt? Antagligen, i många fall. Men det var visst inte vad jag ville ha just nu visade det sig under läsningens gång. 

Också språket som så många applåderat gjorde mig nästan irriterad. Jag har vaga minnen från när jag läste Drömfakulteten, men jag kan inte minnas att det var något jag störde mig på då. Jag är också ofta ett oförklarligt stort fan av utbroderade beskrivningar om naturen, tankar och inget särskilt. Men i sammanhanget kändes det konstlat och jag blev en smula uttråkad när det kom till den sjunde beskrivningen av en och samma situation. 

Det jag kan säga till den som funderar på att läsa boken - gör det i rätt sinnesstämning. Att det är tung läsning kan nog ingen förneka.