2.0

I denna tid av väntan och bävan inför tillträdandet av Trump som USA:s president har jag passat på att läsa vicepresident Vances självbiografi. Den kom för ett gäng år sedan, blev hyfsat uppmärksammad och fick en filmatisering en tid därefter. Vid releasen var omdömet tämligen unisont positiv, på vissa håll hyllande. Anledningen var att Vance sades beskriva sin uppväxt i vit arbetarklass i Kentucky och Ohio på ett ärligt och uppfriskande vis, med för en amerikansk högerpolitiker ovanligt djuplodande tankar om klass, fattigdom och missbruk. Boken kom år innan hans närmande till Trump och det är en uppenbart skicklig politisk skribent som tecknat sin tidiga levnadshistoria - mån om att inte förarga väljargrupper, att inte framstå som för kategoriskt och att ge ett rakt igenom sympatiskt intryck. Vi möter en ung J.D. när han omväxlande bor hos sin mamma, pappa och mormor på olika håll i framförallt Ohio, mammans missbruk och pappans nya familj och strikta religion tvingar ofta fram nya flyttar. Hans släkt och omedelbara omgivning är hillybillies, dvs fattig vit arbetarklass med varierande grad av missbruk, våldsamhet och förstörda relationer. Det är åtminstone ett bestående intryck av boken; att folket i Ohios mindre städer mår dåligt, har svårt att få och/eller behålla ett jobb och ägnar sin fritid åt minst ett missbruk. Vance petar här och var in nyanser, men det blir bisatser till de slagkraftiga styckena som slår fast den stereotypa bilden. Nyanserna är lika futtiga när det kommer till Vance själv, som framträder som ett underbarn i en värld av våld, hat och misär. Han har alltid svar på tal, reagerar alltid förståeligt på allt som sker och prioriterar alltid rätt i livet. Så blir det alltid i politikers självbiografier, men här finns därtill en amerikansk plastighet som genomsyrar skildringen - alla blir Hollywood-karikatyrer i sagan om pojken J.D. Vances resa mot toppen. Vem är han egentligen, han som snart är en av världens mäktigaste personer?