Scan barcode
A review by lunaseline
The Lying Life of Adults by Elena Ferrante
3.0
Om boken läser jag: "cerebral" och "full of psychological insight".
I boken läser jag: "-Du har fula tänder så jag tänker inte kyssa dig! -Men du har ju stora tuttar så jag vill det!"
Och det är när Ferrante ens bryr sig om att skriva dialog; merparten av historien är - precis som My Brilliant Friend, återberättande (som ibland verkar ske i nutid och ibland antyds ske långt in i framtiden - dock aldrig med särskilt mycket mognare insikt). Först gick jag dit och gjorde så, sen sa hon så och gjorde så... Och ingen gör särskilt mycket.
Ja jag vet. Det måste vara något jag missar. Jag gissar på någon slags kulturell blindhet; besattheten av kvinnokropp, mäns svingaktighter, artighet och trots, dialekters klassmarkörer, religionens roll... Det är kanske bara för italienskt och katolskt för att jag ska förstå...?
För i mina ögon är det mesta rätt... banalt. Den psykologiska insikten hos tonåringen som ska finnas där tycker jag mig möta djupare och fler former i vilken svensk ungdomsbok jag än slår upp.
Ferrante levererar visserligen både på titeln (vuxna ljuger - Eureka!) och i att knyta ihop de första radernas tal om fula ansikten mot slutet, men mitt intresse har sedan länge flugit andra vägar.
Jag är väl helt enkelt inte cerebral nog för denna älskade författare.
P.s. Jag gjorde, precis som med My Brilliant Friend misstaget (?) att läsa den engelska översättningen. Någonstans anar jag att det faktiskt gör banaliteterna mer banala. Men att läsa den svenska också känns inte direkt lockande, som framgår ovan. D.s.
I boken läser jag: "-Du har fula tänder så jag tänker inte kyssa dig! -Men du har ju stora tuttar så jag vill det!"
Och det är när Ferrante ens bryr sig om att skriva dialog; merparten av historien är - precis som My Brilliant Friend, återberättande (som ibland verkar ske i nutid och ibland antyds ske långt in i framtiden - dock aldrig med särskilt mycket mognare insikt). Först gick jag dit och gjorde så, sen sa hon så och gjorde så... Och ingen gör särskilt mycket.
Ja jag vet. Det måste vara något jag missar. Jag gissar på någon slags kulturell blindhet; besattheten av kvinnokropp, mäns svingaktighter, artighet och trots, dialekters klassmarkörer, religionens roll... Det är kanske bara för italienskt och katolskt för att jag ska förstå...?
För i mina ögon är det mesta rätt... banalt. Den psykologiska insikten hos tonåringen som ska finnas där tycker jag mig möta djupare och fler former i vilken svensk ungdomsbok jag än slår upp.
Ferrante levererar visserligen både på titeln (vuxna ljuger - Eureka!) och i att knyta ihop de första radernas tal om fula ansikten mot slutet, men mitt intresse har sedan länge flugit andra vägar.
Jag är väl helt enkelt inte cerebral nog för denna älskade författare.
P.s. Jag gjorde, precis som med My Brilliant Friend misstaget (?) att läsa den engelska översättningen. Någonstans anar jag att det faktiskt gör banaliteterna mer banala. Men att läsa den svenska också känns inte direkt lockande, som framgår ovan. D.s.