Take a photo of a barcode or cover
A review by natreadsthings
Aftonland by Therese Bohman
3.0
Karolina är professor i konstvetenskap på Stockholms universitet, har nyligen separerat och försöker navigera livet som ensam kvinna i 40-års åldern i ett samhälle som värderar tvåsamheten och kärnfamiljen. När hon ska handleda en ny förvånansvärt självsäker doktorand kanske hennes liv äntligen kan bli lite spänningsfullt igen.
Den här boken gjorde mig så förbryllad. Å ena sidan har den mycket jag är intresserad av och som är relevant eller igenkännande i mitt liv. Jag gillar campusromaner och jag har ett intresse för konst även om jag inte kan mycket (fast vissa referenser förstod jag! fan va smart jag kände mig då). Jag själv tog min master i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, och trots att det inte är inom konst anser jag (kanske felaktigt, men troligtvis inte) att humanioraämnena går väldigt hand i hand ibland och kunde därför föreställa mig typ allt som befann sig inom universitetets väggar i berättelsen. Och kanske det gjorde att jag inte riktigt kunde lista ut vem Karolina egentligen är som karaktär. Hon skiftade till utseende mellan mina gamla lärare, och kanske det gjorde mig obekväm. Samtidigt är detta inte den första eller sista romanen jag läser med universitet som miljö (min masteruppsats handlade om campusromanen, hallå!) så det BORDE inte vara enda anledningen till mina blandade känslor heller.
Jag fick heller inget grepp om storyn. Eller egentligen FÖRSTÅR jag ju exakt vad den ville säga och varför den byggdes upp som den gjorde, men jag tycker tyvärr inte att den gjorde meningen rättvisa. Försök till filosoferande och miljöbeskrivningar blev utdragna på ett sätt som var tråkigt, då läsaren inte riktigt hade fått anledning att bry sig än och i princip aldrig fick det. Jag tyckte själva delarna om konst var intressanta, men jag kan se hur det kan vara ointressant för andra, och då skulle en spännande och/eller bra handling balansera ut det, men jag tycker det saknades. Allt handlade om männen och ensamheten, och jag kanske är orättvis som tycker den ska handla om annat ifall det inte var författarens intention, men det skildrades på ett upprepande, oengagerande, ja, tråkigt vis som bara kändes uttjatat. Karaktären fick aldrig riktigt lysa igenom. Jag tror att filosoferandet om livet och konst skulle fungera som ett sätt att låta oss lära känna Karolina, men det kändes ofta slumpartat och klumpigt placerat. Jag menar då inte själva skrivandet - det finns ingen tvekan om att Therese Bohman är en bra författare, men kanske inte helt författaren för mig då. Men jag gillade hennes senaste, Andromeda, så det kanske bidrar till besvikelsen.
Jag kände mig också lite halvtriggad av handledarsamtalen då jag blir påmind om mina egna, men det är mitt egna problem...
Den här boken gjorde mig så förbryllad. Å ena sidan har den mycket jag är intresserad av och som är relevant eller igenkännande i mitt liv. Jag gillar campusromaner och jag har ett intresse för konst även om jag inte kan mycket (fast vissa referenser förstod jag! fan va smart jag kände mig då). Jag själv tog min master i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, och trots att det inte är inom konst anser jag (kanske felaktigt, men troligtvis inte) att humanioraämnena går väldigt hand i hand ibland och kunde därför föreställa mig typ allt som befann sig inom universitetets väggar i berättelsen. Och kanske det gjorde att jag inte riktigt kunde lista ut vem Karolina egentligen är som karaktär. Hon skiftade till utseende mellan mina gamla lärare, och kanske det gjorde mig obekväm. Samtidigt är detta inte den första eller sista romanen jag läser med universitet som miljö (min masteruppsats handlade om campusromanen, hallå!) så det BORDE inte vara enda anledningen till mina blandade känslor heller.
Jag fick heller inget grepp om storyn. Eller egentligen FÖRSTÅR jag ju exakt vad den ville säga och varför den byggdes upp som den gjorde, men jag tycker tyvärr inte att den gjorde meningen rättvisa. Försök till filosoferande och miljöbeskrivningar blev utdragna på ett sätt som var tråkigt, då läsaren inte riktigt hade fått anledning att bry sig än och i princip aldrig fick det. Jag tyckte själva delarna om konst var intressanta, men jag kan se hur det kan vara ointressant för andra, och då skulle en spännande och/eller bra handling balansera ut det, men jag tycker det saknades. Allt handlade om männen och ensamheten, och jag kanske är orättvis som tycker den ska handla om annat ifall det inte var författarens intention, men det skildrades på ett upprepande, oengagerande, ja, tråkigt vis som bara kändes uttjatat. Karaktären fick aldrig riktigt lysa igenom. Jag tror att filosoferandet om livet och konst skulle fungera som ett sätt att låta oss lära känna Karolina, men det kändes ofta slumpartat och klumpigt placerat. Jag menar då inte själva skrivandet - det finns ingen tvekan om att Therese Bohman är en bra författare, men kanske inte helt författaren för mig då. Men jag gillade hennes senaste, Andromeda, så det kanske bidrar till besvikelsen.
Jag kände mig också lite halvtriggad av handledarsamtalen då jag blir påmind om mina egna, men det är mitt egna problem...