Take a photo of a barcode or cover
A review by parsnip_road
Häxringarna by Kerstin Ekman
3.0
De fyra böckerna i Kerstin Ekmans “Kvinnorna och staden”-serie är årets “sommarbok” i vår bokcirkel. Och hade de inte varit det hade jag DNFat ganska tidigt pga allt eländes elände och förvirrande svängningar…
De tre första böckerna följer - mestadels - Tora och kvinnorna i hennes närhet, med start i grundandet av Katrineholm, via järnvägen, dess station och nödvändiga byggnader för hanteringen av dem.
Den första är skriven som man brukar se denna typ av romaner: man följer personer över tiden, när de åldras och nästa generation kommer och i sin tur åldras.
De följande två känns mer som om de är skrivna med en ramberättelse och så är varje kapitel en egen berättelse inom denna. Allt hänger ihop i slutändan, men det är aningen förvirrande när man tror att händelser ska fortsätta i en viss riktning i nästa kapitel, men istället dyker vi ner i en helt annan persons händelser och skeenden - troligen vid ungefär samma tidpunkt, men ibland inte.
Den fjärde boken är helt annorlunda. Det är mer en självbiografi, skriven i jag-form och det dröjer lång tid innan jag inser vem personen är och hur hon passar in i historien från tidigare böcker… Och det blir väldigt förvirrat när Ishnol och Choryn och “skinnet av Robor” dyker upp - har huvudpersonen fått en psykos eller har jag missat något?!
Så nej, jag rekommenderar dem inte…
De tre första böckerna följer - mestadels - Tora och kvinnorna i hennes närhet, med start i grundandet av Katrineholm, via järnvägen, dess station och nödvändiga byggnader för hanteringen av dem.
Den första är skriven som man brukar se denna typ av romaner: man följer personer över tiden, när de åldras och nästa generation kommer och i sin tur åldras.
De följande två känns mer som om de är skrivna med en ramberättelse och så är varje kapitel en egen berättelse inom denna. Allt hänger ihop i slutändan, men det är aningen förvirrande när man tror att händelser ska fortsätta i en viss riktning i nästa kapitel, men istället dyker vi ner i en helt annan persons händelser och skeenden - troligen vid ungefär samma tidpunkt, men ibland inte.
Den fjärde boken är helt annorlunda. Det är mer en självbiografi, skriven i jag-form och det dröjer lång tid innan jag inser vem personen är och hur hon passar in i historien från tidigare böcker… Och det blir väldigt förvirrat när Ishnol och Choryn och “skinnet av Robor” dyker upp - har huvudpersonen fått en psykos eller har jag missat något?!
Så nej, jag rekommenderar dem inte…