Take a photo of a barcode or cover
lunaseline 's review for:
A Children's Bible
by Lydia Millet
"Men den här är faktiskt fin!" utbrast jag lättat, efter en lässvacka. Vi hade gått och lagt oss, och jag somnade inte på två sekunder, för plötsligt fanns läsglädjen där. Dock inte i min makes röst: "Nähä...", var hans torra kommentar när jag glatt lade till "Det är en dystopi!". Han har fått för sig att jag alltid läser s.k. hemskheter. Otrogna fruar, barn som far illa, världar som går under. Det KAN kanske vara så att jag råkat ge vidare just den typen av böcker till honom - men till mitt försvar så hittar han ju de häftiga "monsterböckerna" själv.
Dessutom kan dystopier som är bra, bli riktigt bra.
Som Millets.
Det är en sån där bok jag haft liggande länge, men hela tiden hoppat över, p.g.a. pekorala premisser. Religiösa övertoner och / eller klimatpessimism (de hänger ofta ihop) är inte min tekopp.
Ett eget, drivet och - roligt! - cyniskt språk är det, däremot. Så så fort jag väl började läsa var det klart. För första gången på evigheter screen shotade jag textstycken.
Dessutom är det lite (lite!) fint med, ni vet... barnatro..?
P.s. Det är fortfarande en dystopi. Och jag kommer sätta den i makens händer. Och han kommer att bli arg - när han läser den. D.s.
Dessutom kan dystopier som är bra, bli riktigt bra.
Som Millets.
Det är en sån där bok jag haft liggande länge, men hela tiden hoppat över, p.g.a. pekorala premisser. Religiösa övertoner och / eller klimatpessimism (de hänger ofta ihop) är inte min tekopp.
Ett eget, drivet och - roligt! - cyniskt språk är det, däremot. Så så fort jag väl började läsa var det klart. För första gången på evigheter screen shotade jag textstycken.
Dessutom är det lite (lite!) fint med, ni vet... barnatro..?
P.s. Det är fortfarande en dystopi. Och jag kommer sätta den i makens händer. Och han kommer att bli arg - när han läser den. D.s.