A review by stormen
Kokong by Jenny Hval

3.0

Jag känner främst Jenny Hval som experimentiell popmusiker. När jag fick veta att hon även var författare införskaffade jag "kokong" när den fick sin recension. På baksidan står en blurb av Chris Kraus, en blurb som mer verkar förhålla sig till författarskapet i sig och inte till romanen som sådan. Johanna har flyttat från en onämnd stad i Norge till Aybourne, en fantasiplats där en kärlekshistoria utspelar sig. Johanna ska studera biologi och hon är särskilt intresserad av svampar. Hon läser om svampars rhizomatiska förökning - snart blir det hon läser en del av det hon lever. Hon flyttar in i en märklig fabriksbyggnad där rummen är uppbyggda genom uppställda tunna träväggar. I fabriken bor Carral, och snart utvecklas en märklig men nära relation mellan kvinnorna. Sinnligheten i romanen framträder genom relationen till hur människors kroppar skapar ljud och doft. En dag tar Carral hem en massa äpplen som snart ligger och ruttnar i alla hörn. Denna blandning av växtrike och människorike är en fin grogrund för romanens allra sista sidor. Det är först i själva sammanfogandet och upplösandet av romanen som det händer, som språket tar sats och berättelsen blir någonting annat än en berättelse. Här tar även språket en annan ansats och förtätas och det är mot slutet jag verkligen uppskattar romanen. Av särskilt intresse läser jag hur de två kvinnorna delar sinnliga upplevelser kända (sedda) ur Johannas perspektiv. Även i denna roman uppmärksammar jag vikten av kroppsliga upplevelser i den queera berättelsen. Även om kroppsvätskor är vanliga i beskrivningar av begär, framställs i Hvals roman vätskor som sinnliga på ett nytt sätt. Det handlar inte bara om kroppens egna vätskor, urin har en stor plats i romanen, utan även om äpplets saft, och hur det känns mot tungan. Det finns så många saker med romanen jag tycker om, men i och med att jag i slutet upptäckte hur bra den hade kunnat vara hela tiden, känner jag ändå smaken av besvikelse på tungan.