A review by hannzopie
Invandrarna by Vilhelm Moberg

emotional reflective sad slow-paced

• Plot- or character-driven? Character
• Strong character development? Yes
• Loveable characters? Yes
• Diverse cast of characters? No
• Flaws of characters a main focus? Yes

4.0

Åter igen förvånas jag av hur mycket jag tycker om den här serien, och åter igen kan jag inte riktigt sätta fingret på varför. Det lutar dock mer och mer mot att det är karaktärerna som håller fast mitt intresse, då jag har lätt att känna empati för dem: jag blir glad när de finner lycka, och deras motgångar känns tunga. Delar av boken skulle jag också säga är uppriktigt rolig, som Jonas Petters skrytsamma berättelser, och Roberts naiva syn på världen och hans roll i den.  Jag tror också boken passar min sinnesstämning just nu rätt bra - den handlar trots allt om människor som genomgår en stor förändring, samtidigt som jag själv står inför en med min stundande flytt och därmed livet som en "riktig vuxen".

Ehhrrm, hur som helst... Förutom karaktärerna och den inblick i historia man får är något annat jag tycker är roligt hur engelskan hanteras av både författaren och karaktärerna, det får mig också att undra hur en engelsk översättning av boken ser ut.

 

Något som gjorde mig glad, och något jag länge misstänkt var på väg, var förändringen i Kristina och Ulrikas relation - trots den stora skillnaden i personlighet passar de fantastiskt som vänner. Elle kanske är det just därför det funkar

 

Trots många både tunga och ljusa stunder i berättelsen var det Kristinas tankar kring vår som nog gav det största känslomässiga reaktionen. Slutet på mars nalkas och beskrivningen av alla växter och deras knoppar fick mig själv att verkligen börja längta... Nu är det inte långt kvar här heller!