Scan barcode
A review by stormen
Antiken by Hanna Johansson
Aaaaaahhhh
Det är Grekland, det är kvinnor, det är generationsgränser. Vad mer kan jag begära?
Romanjaget, en kvinna i trettioårsåldern (en ålder en får veta av baksidan, överlag är åldern väldigt osäker i texten. Den skapar en sorts oro med att aldrig vara helt tydlig) har får kontakt med, och blivit besatt av en äldre konstnärinnan som tar sin tillflykt till staden Ermoupoli, från ett trist Stockholm. Där ska hon och dottern Olga stanna. När romanjaget kommer dit är Olga frånvarande och otrevlig, dottern är ett hot om uppmärksamheten som annars riktas åt henne.
Överallt kommer ni att se att den här boken handlar om begär. Jag skulle säga att det är ett för litet ord för att beskriva det som sker. Självklart finns begäret, men det beroende som jaget upprättat till Helena, är alldeles för medvetet för att vara just endast ett begär. Begäret är rått, okontrollerat och stingsligt. Det är i huset i staden som jagets blick på kvinnan och barnet förändras, det är också där begäret tar plats.
Texten har en nästan, för mig, komplicerad melodi. Det gör att jag fastnar snabbt, jag lyssnade på samma spellista som jag lyssnar på när jag läser Nina Borauoui, om ni förstår vad jag menar. Och visst märks det att Hanna Johansson gillar Bouraoui, eller åtminstone hör jag det i språkets ton, viljan att uppmärksamma läsaren på någonting genom språket och inte bara i dess berättelse. I språket återfinns minnets förgänglighet och det omöjliga i att skriva om sig själv och sin historia utan att glömma, utan att minnesbilder förvanskas.
"Antiken" är någonting så vackert som en komplex roman om lesbiskt begär. En roman som i en queer begärskontext verkligen hörsammar en strömning inom queer konst idag, där det vackra får ta plats. Jag tänker, när jag läser, även på romanens likhet med begäret i filmer som "Porträtt av en kvinna i brand" och "The Favorite".
Det är Grekland, det är kvinnor, det är generationsgränser. Vad mer kan jag begära?
Romanjaget, en kvinna i trettioårsåldern (en ålder en får veta av baksidan, överlag är åldern väldigt osäker i texten. Den skapar en sorts oro med att aldrig vara helt tydlig) har får kontakt med, och blivit besatt av en äldre konstnärinnan som tar sin tillflykt till staden Ermoupoli, från ett trist Stockholm. Där ska hon och dottern Olga stanna. När romanjaget kommer dit är Olga frånvarande och otrevlig, dottern är ett hot om uppmärksamheten som annars riktas åt henne.
Överallt kommer ni att se att den här boken handlar om begär. Jag skulle säga att det är ett för litet ord för att beskriva det som sker. Självklart finns begäret, men det beroende som jaget upprättat till Helena, är alldeles för medvetet för att vara just endast ett begär. Begäret är rått, okontrollerat och stingsligt. Det är i huset i staden som jagets blick på kvinnan och barnet förändras, det är också där begäret tar plats.
Texten har en nästan, för mig, komplicerad melodi. Det gör att jag fastnar snabbt, jag lyssnade på samma spellista som jag lyssnar på när jag läser Nina Borauoui, om ni förstår vad jag menar. Och visst märks det att Hanna Johansson gillar Bouraoui, eller åtminstone hör jag det i språkets ton, viljan att uppmärksamma läsaren på någonting genom språket och inte bara i dess berättelse. I språket återfinns minnets förgänglighet och det omöjliga i att skriva om sig själv och sin historia utan att glömma, utan att minnesbilder förvanskas.
"Antiken" är någonting så vackert som en komplex roman om lesbiskt begär. En roman som i en queer begärskontext verkligen hörsammar en strömning inom queer konst idag, där det vackra får ta plats. Jag tänker, när jag läser, även på romanens likhet med begäret i filmer som "Porträtt av en kvinna i brand" och "The Favorite".