Scan barcode
A review by natreadsthings
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule by Édouard Louis
3.0
Jag är så kluven. Till viss del blir man väldigt berörd av hur Louis skriver. Hur han skildrar en värld som han så gärna vill bort från. Hur han målar upp den, och hans kamp, på ett rått och ärligt vis.
Samtidigt tyckte jag att stora delar av boken var spretiga och röriga. Vi hoppade från person till person, ibland tillbaka till någon vi redan fått höra om, för att sedan kort ta en titt på hur Eddy har det med sin kamp, i skolkorridorerna eller hemma. Jag förstår varför. Jag har läst annat av honom. Hans styrka ligger i att beskriva byn och dess invånare, beskriva känslorna, men också lukten, texturen, ljuden. Men mer än halva boken saknade struktur. Saknade ett narrativ att förhålla sig till. Kanske jag är orättvis då jag har läst böckerna om hans mamma och pappa och därför förväntade mig att detta skulle handla enbart om honom, men vi fick höra om kusiner, hans föräldrar, hans vänner. Och det (personerna, men också maktförhållandena) har väl med hans historia att göra, det är jag medveten om, men jag tycker fokus borde ha legat mer på honom under större delar av boken. Mycket kunde ha klippts bort, och då är den inte ens 200 sidor. Kanske jag hade känt annorlunda ifall detta var min första Édouard Louis bok, men det är det inte. Samtidigt ska man inte behöva vara en ny läsare för att uppskatta något, eller hur?
Slutet räddade den, då fokus skiftade. Det var det narrativ som jag hade förväntat mig att denna bok skulle ha. Jag tycker inte att förväntningar ska påverka bokens helhet, för det är ju inte bokens fel, men tycker ändå att det var just slutet som hade en mer sansad och intressant handling. Frågan är väl ifall man kunde nå dit utan allt det spretiga innan? Fortfarande ett författarskap jag ska hålla koll på, men då detta är andra boken av de tre jag har läst som jag tycker känns rörig hoppas jag att detta inte blir en återkommande aspekt i hans verk... Eller kanske jag kan komma att gilla det om jag förväntar mig det nästa gång?
Samtidigt tyckte jag att stora delar av boken var spretiga och röriga. Vi hoppade från person till person, ibland tillbaka till någon vi redan fått höra om, för att sedan kort ta en titt på hur Eddy har det med sin kamp, i skolkorridorerna eller hemma. Jag förstår varför. Jag har läst annat av honom. Hans styrka ligger i att beskriva byn och dess invånare, beskriva känslorna, men också lukten, texturen, ljuden. Men mer än halva boken saknade struktur. Saknade ett narrativ att förhålla sig till. Kanske jag är orättvis då jag har läst böckerna om hans mamma och pappa och därför förväntade mig att detta skulle handla enbart om honom, men vi fick höra om kusiner, hans föräldrar, hans vänner. Och det (personerna, men också maktförhållandena) har väl med hans historia att göra, det är jag medveten om, men jag tycker fokus borde ha legat mer på honom under större delar av boken. Mycket kunde ha klippts bort, och då är den inte ens 200 sidor. Kanske jag hade känt annorlunda ifall detta var min första Édouard Louis bok, men det är det inte. Samtidigt ska man inte behöva vara en ny läsare för att uppskatta något, eller hur?
Slutet räddade den, då fokus skiftade. Det var det narrativ som jag hade förväntat mig att denna bok skulle ha. Jag tycker inte att förväntningar ska påverka bokens helhet, för det är ju inte bokens fel, men tycker ändå att det var just slutet som hade en mer sansad och intressant handling. Frågan är väl ifall man kunde nå dit utan allt det spretiga innan? Fortfarande ett författarskap jag ska hålla koll på, men då detta är andra boken av de tre jag har läst som jag tycker känns rörig hoppas jag att detta inte blir en återkommande aspekt i hans verk... Eller kanske jag kan komma att gilla det om jag förväntar mig det nästa gång?