You need to sign in or sign up before continuing.
Take a photo of a barcode or cover
dostojevskijs 's review for:
Häxjakten
by Margit Sandemo
Silje och Tengel har skaffat sig ett liv i Isfolkets dal. Sol, Dag och Liv är det viktigaste i deras lugna vardag som känns som ett årtusende ifrån det kaos som varit när de fortfarande var en del av resten av världen. Även om Silje ofta känner sig rastlös vet hon att de är säkra här, här kan de leva i frid och glädje.
Men när någon skvallrar om Isfolkets dal tvingas Silje och Tengel fly med sina barn när knektarna bryter sig in i deras hemliga dal med facklor och svärd. En efter en blir Isfolket slaktade, gammal som ung. Endast en familj lyckas överleva genom att ta sig ut på andra sidan. Plötsligt finner de sig återigen i en kaotisk värld som hatar dem endast för att de existerar. Hur ska de klara sig nu?
Sagan om isfolket känns som sagt som en sådan där serie man bör läsa, speciellt om man är nordisk eller bor här i Norden. Ett sådant där litterärt arv, du vet. Det är en helt okej serie att läsa, den är lagom spännande och karaktärerna är komplexa nog för att man ska bry sig om dem tillräckligt för att vilja se vart livet tar dem. Speciellt när det gäller Silje; hon är en underbar karaktär som både är bestämd och egen. Hon gör det hon vill, och skäms inte för det.
Däremot är det ibland svårt att verkligen ta till sig boken. En del stycken känns som dålig skriven fanfiction, speciellt i det stycket där Silje och Tengel berättar för Sol och Dag att de endast är deras adoptivbarn. Det kändes som en otroligt konstig scen som gick väldigt snabbt utan någon riktig tid för barnen att processera detta. Dessutom var det en konstig sammanfattning de fick; de är faktiskt inte mindre Silje och Tengels barn endast för att de inte är biologiskt relaterad men okej, Sandemo.
Men när någon skvallrar om Isfolkets dal tvingas Silje och Tengel fly med sina barn när knektarna bryter sig in i deras hemliga dal med facklor och svärd. En efter en blir Isfolket slaktade, gammal som ung. Endast en familj lyckas överleva genom att ta sig ut på andra sidan. Plötsligt finner de sig återigen i en kaotisk värld som hatar dem endast för att de existerar. Hur ska de klara sig nu?
Sagan om isfolket känns som sagt som en sådan där serie man bör läsa, speciellt om man är nordisk eller bor här i Norden. Ett sådant där litterärt arv, du vet. Det är en helt okej serie att läsa, den är lagom spännande och karaktärerna är komplexa nog för att man ska bry sig om dem tillräckligt för att vilja se vart livet tar dem. Speciellt när det gäller Silje; hon är en underbar karaktär som både är bestämd och egen. Hon gör det hon vill, och skäms inte för det.
Däremot är det ibland svårt att verkligen ta till sig boken. En del stycken känns som dålig skriven fanfiction, speciellt i det stycket där Silje och Tengel berättar för Sol och Dag att de endast är deras adoptivbarn. Det kändes som en otroligt konstig scen som gick väldigt snabbt utan någon riktig tid för barnen att processera detta. Dessutom var det en konstig sammanfattning de fick; de är faktiskt inte mindre Silje och Tengels barn endast för att de inte är biologiskt relaterad men okej, Sandemo.