Scan barcode
A review by vilvery
The Mists of Avalon by Marion Zimmer Bradley
3.0
Det är hög tid att skriva en recension av den här boken eftersom det gått några månader sedan jag läste den. Men, oj, wow, vilken bok. Så omständig, så lång, så noggrann, så kraftfull! Utan tvekan en unik läsupplevelse. Kanske hade jag tyckt ännu bättre om den om jag inte hade haft så stora förväntningar. Precis alla jag känner som läst den har tyckt om den och många har den som en av sina absoluta favoritböcker. Så jag undar lite vad det är för fel på mig då jag bara gav den tre stjärnor, haha! Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja så jag tror att jag helt enkelt försöker mig på att lista vad jag tyckte vad bra respektive mindre bra med boken.
Vad jag tyckte om
- Ambitionen att skildra ett helt livsspan.
- De ändlösa teologiska diskussionerna och hur Morgaines religion på slutet övergår i kristendomen. Plötsligt ser jag katolicismen lite i ett nytt ljus. Sorgligt slut, absolut, men helt brilliant!
- De färgstarka karaktärerna! Viviane, Gwenhwyfar, Lancelet, Arthur, Mordred, Morgause och så vidare. Morgaine också, såklart, även om jag faktiskt tycker att hon är en av de tråkigare karaktärerna. Men så kan det ofta vara, bikaraktärerna är intressantare än huvudpersonerna. Lancelet och Arthur blir stundtals de mest spännande karaktärerna eftersom man inte släpps in i deras tankar. Hur som helst känns de flesta karaktärer otroligt genomarbetade och komplexa. Bara en sådan sak som att ge Gwen agorafobi. Också helt brilliant! Blev väldigt, väldigt tagen av det.
- Det gåtfulla i magin och bristen på förklaringar till vad älvalandet egentligen är för något, varför Avalon försvinner in i dimman och så vidare. Magin är självklar, behöver inte förklaras, är en del av livet. Det är fantastiskt att läsa en så lång bok utan att börja irritera sig på luckor i hur magin hanteras. Begreppet "luckor" är liksom irrelevant. Magin finns liksom bara där och Gudinnan gör som hon vill.
- Konstallationen Morgaine-Arthur-Lance-Gwen och allt som sker mellan dem. De år när de alla är unga och bor i Camelot är den bästa delen i boken! Spännande och dynamiskt. Dock önskar jag att relationen mellan Morgaine och Arthur utvecklats och diskuterats ännu mer. Morgaine kallar Arthur "my brother, my lover, my child" (eller något liknande) och relationen berör mig verkligen. Och hade berört mig ännu mer om jag fått läsa ännu mer om den. Jag älskar antydningarna om att Morgaine är den Arthur egentligen älskar/är kär i. Kanske är det också tvärtom. Samtidigt är det positivt att jag får läsa mycket mellan raderna så det där är ju alltid en övervägning.
Vad jag tyckte mindre om
- Morgaine som huvudperson. Häftig på många sätt men även om jag absolut sympatiserar med henne önskar jag länge att hon ska ta sig samman, ta sitt ansvar gentemot Avalon, bry sig om vad Arthur sysslar med politiskt och så vidare. Det är en lättnad när hon väl gör det. Det är intressant och välkommet. Men å andra sidan är det också någonstans där som boken, undantaget vissa delar, börjar bli sämre. Dessutom är det överlag lite väl många scener som går ut på att ett gäng kvinnor sitter och väver och Morgaine tyst beklagar sig över hur tråkigt det är att väva, hur ostimulerande sällskapet är och så vidare. Självklart förstår jag avsikten med dessa scener. Det måste ju vara just att skildra hur kvinnor var just hänvisade till hemmet och hushållsarbetet. Men det blir ändå en aning tjatigt efter hundra gånger. Och om Morgaine nu tycker att det är så tråkigt at sitta och väva kan hon väl bli Lady of the Lake någon förbenad gång så att hon slipper eländet?
- Det alldeles, alldeles för långa och utdragna slutet. Redan när Morgaine börjar återförenas med Gudinnan i Wales börjar jag tappa intresset en aning eftersom det som jag upplever som en av bokens främst drivkrafter, relationen M-A-G-L, blivit så pass åtsidosatt. Morgaines försök att ta svärdet från Arthur genom att lura in honom i älvalandet är omskakande och bra, liksom andra stycken, men på något sätt känns det ändå som att allting börjar flyta ut och skärpan i berättelsen försvinner. Och sedan har vi allting som involverar graalen och det är så uppgivet och sorgligt och hemskt, och det är ju bra, men jag orkar verkligen i det skedet inte läsa mer. Dynamiken i relationerna har delvis försvunnit, Morgaine har äntligen funnit sin plats och börjat strida för Avalon och funnit sig själv, vi börjar förstå att den gamla religionen inte kommer att överleva - och från den insikten tar det alldeles för lång tid tills boken faktiskt upphör.
- Dessutom var själva ingången och lite för utdragen och lång. Jag gillade första delen om Igraine och Uther men sedan blir det intressant först när Morgaine blivit vuxen och konflikten med Viviane och Gudinnan blir ett faktum och relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (jag upplever alla fyra som huvudpersoner även om det väl egentligen bara är Morgaine och Gwen som kan kallas det) tar sin verkliga början.
Sammantaget en unik och intressant bok som bitvis verkligen fångade mig och som jag är glad att ha läst. En lagom trea, helt enkelt!
Vad jag tyckte om
- Ambitionen att skildra ett helt livsspan.
- De ändlösa teologiska diskussionerna och hur Morgaines religion på slutet övergår i kristendomen. Plötsligt ser jag katolicismen lite i ett nytt ljus. Sorgligt slut, absolut, men helt brilliant!
- De färgstarka karaktärerna! Viviane, Gwenhwyfar, Lancelet, Arthur, Mordred, Morgause och så vidare. Morgaine också, såklart, även om jag faktiskt tycker att hon är en av de tråkigare karaktärerna. Men så kan det ofta vara, bikaraktärerna är intressantare än huvudpersonerna. Lancelet och Arthur blir stundtals de mest spännande karaktärerna eftersom man inte släpps in i deras tankar. Hur som helst känns de flesta karaktärer otroligt genomarbetade och komplexa. Bara en sådan sak som att ge Gwen agorafobi. Också helt brilliant! Blev väldigt, väldigt tagen av det.
- Det gåtfulla i magin och bristen på förklaringar till vad älvalandet egentligen är för något, varför Avalon försvinner in i dimman och så vidare. Magin är självklar, behöver inte förklaras, är en del av livet. Det är fantastiskt att läsa en så lång bok utan att börja irritera sig på luckor i hur magin hanteras. Begreppet "luckor" är liksom irrelevant. Magin finns liksom bara där och Gudinnan gör som hon vill.
- Konstallationen Morgaine-Arthur-Lance-Gwen och allt som sker mellan dem. De år när de alla är unga och bor i Camelot är den bästa delen i boken! Spännande och dynamiskt. Dock önskar jag att relationen mellan Morgaine och Arthur utvecklats och diskuterats ännu mer. Morgaine kallar Arthur "my brother, my lover, my child" (eller något liknande) och relationen berör mig verkligen. Och hade berört mig ännu mer om jag fått läsa ännu mer om den. Jag älskar antydningarna om att Morgaine är den Arthur egentligen älskar/är kär i. Kanske är det också tvärtom. Samtidigt är det positivt att jag får läsa mycket mellan raderna så det där är ju alltid en övervägning.
Vad jag tyckte mindre om
- Morgaine som huvudperson. Häftig på många sätt men även om jag absolut sympatiserar med henne önskar jag länge att hon ska ta sig samman, ta sitt ansvar gentemot Avalon, bry sig om vad Arthur sysslar med politiskt och så vidare. Det är en lättnad när hon väl gör det. Det är intressant och välkommet. Men å andra sidan är det också någonstans där som boken, undantaget vissa delar, börjar bli sämre. Dessutom är det överlag lite väl många scener som går ut på att ett gäng kvinnor sitter och väver och Morgaine tyst beklagar sig över hur tråkigt det är att väva, hur ostimulerande sällskapet är och så vidare. Självklart förstår jag avsikten med dessa scener. Det måste ju vara just att skildra hur kvinnor var just hänvisade till hemmet och hushållsarbetet. Men det blir ändå en aning tjatigt efter hundra gånger. Och om Morgaine nu tycker att det är så tråkigt at sitta och väva kan hon väl bli Lady of the Lake någon förbenad gång så att hon slipper eländet?
- Det alldeles, alldeles för långa och utdragna slutet. Redan när Morgaine börjar återförenas med Gudinnan i Wales börjar jag tappa intresset en aning eftersom det som jag upplever som en av bokens främst drivkrafter, relationen M-A-G-L, blivit så pass åtsidosatt. Morgaines försök att ta svärdet från Arthur genom att lura in honom i älvalandet är omskakande och bra, liksom andra stycken, men på något sätt känns det ändå som att allting börjar flyta ut och skärpan i berättelsen försvinner. Och sedan har vi allting som involverar graalen och det är så uppgivet och sorgligt och hemskt, och det är ju bra, men jag orkar verkligen i det skedet inte läsa mer. Dynamiken i relationerna har delvis försvunnit, Morgaine har äntligen funnit sin plats och börjat strida för Avalon och funnit sig själv, vi börjar förstå att den gamla religionen inte kommer att överleva - och från den insikten tar det alldeles för lång tid tills boken faktiskt upphör.
- Dessutom var själva ingången och lite för utdragen och lång. Jag gillade första delen om Igraine och Uther men sedan blir det intressant först när Morgaine blivit vuxen och konflikten med Viviane och Gudinnan blir ett faktum och relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (jag upplever alla fyra som huvudpersoner även om det väl egentligen bara är Morgaine och Gwen som kan kallas det) tar sin verkliga början.
Sammantaget en unik och intressant bok som bitvis verkligen fångade mig och som jag är glad att ha läst. En lagom trea, helt enkelt!