Take a photo of a barcode or cover
hjortronhyllan 's review for:
Ena halvan av månen
by Yin Lichuan
Efter en allt för sen research sent in på torsdags natten står det klart för mig att Yin Lichuan tillhör den tredje generationens kinesiska poeter och har ofta nämnts i samband med Mingong-poesin. En rörelse som lyfter arbetarmigranters röster och livsvillkor i det moderna Kina. Men Yin själv kommer inte ur denna bakgrund. Snarare skriver hon om arbetande kvinnor och deras vardag från en mer distanserad position, en betraktare snarare än en som delar deras verklighet.
Dikterna i Ena halvan av månen är avskalade, nästan karga, och kretsar kring teman som familjeliv, arbete och det stilla slit som präglar vardagen för många kinesiska kvinnor. Men där Mingong-poeterna ofta bär på en rå och omedelbar närvaro, känns Yin Lichuans texter mer intellektuella och återhållsamma. Hon skildrar snarare än förmedlar, betraktar snarare än upplever.
Redan några sidor in har poesin tappat i kraft. För en skandinavisk läsare, uppvuxen i en helt annan kulturell och social kontext, är det svårt att hitta en känslomässig ingång. De magra formuleringarna skapar distans snarare än närhet, och även om den sociala skildringen ibland snuddar vid begreppet intressant, saknas den nerv som hade kunnat bära upp samlingen.
Språket är funktionellt, men stundtals platt. Några få rader sticker ut som blurb material och lämnar efter sig en typ av tänkande efterklang, men på det stora hela känns dikterna som intrikata persona snapshot-bilder snarare än levande poesi. Det är möjligt att en läsare med djupare insyn i Kinas moderna historia och klassdynamik kan ta till sig texterna på ett annat sätt, men för den som söker poesi som berör på ett universellt plan, blir Ena halvan av månen en svår bok att engagera sig i.
Samlingen har en tydlig röst och en genomtänkt ton. Men känslan av att läsa någon som står utanför sina egna berättelser gör att dikterna aldrig riktigt drabbar. Det är som att se en vackert komponerad bild, men aldrig få kliva in i landskapet.
Dikterna i Ena halvan av månen är avskalade, nästan karga, och kretsar kring teman som familjeliv, arbete och det stilla slit som präglar vardagen för många kinesiska kvinnor. Men där Mingong-poeterna ofta bär på en rå och omedelbar närvaro, känns Yin Lichuans texter mer intellektuella och återhållsamma. Hon skildrar snarare än förmedlar, betraktar snarare än upplever.
Redan några sidor in har poesin tappat i kraft. För en skandinavisk läsare, uppvuxen i en helt annan kulturell och social kontext, är det svårt att hitta en känslomässig ingång. De magra formuleringarna skapar distans snarare än närhet, och även om den sociala skildringen ibland snuddar vid begreppet intressant, saknas den nerv som hade kunnat bära upp samlingen.
Språket är funktionellt, men stundtals platt. Några få rader sticker ut som blurb material och lämnar efter sig en typ av tänkande efterklang, men på det stora hela känns dikterna som intrikata persona snapshot-bilder snarare än levande poesi. Det är möjligt att en läsare med djupare insyn i Kinas moderna historia och klassdynamik kan ta till sig texterna på ett annat sätt, men för den som söker poesi som berör på ett universellt plan, blir Ena halvan av månen en svår bok att engagera sig i.
Samlingen har en tydlig röst och en genomtänkt ton. Men känslan av att läsa någon som står utanför sina egna berättelser gör att dikterna aldrig riktigt drabbar. Det är som att se en vackert komponerad bild, men aldrig få kliva in i landskapet.