Take a photo of a barcode or cover
lunaseline 's review for:
In the Quick
by Kate Hope Day
Kate Hope Day får mig att ifrågasätta mitt minne. Jag har nämligen för mig att jag var rätt så förtjust i hennes första roman, "If, Then". Den var egen och påhittig och fint skriven, med runda, vuxna karaktärer.
På pappret lät det som att "In the Quick" kunde var detsamma, i alla fall i form av det där lite speciellt påhittiga. En kvinnlig astronaut, fast utan att vara en Weir-rymdthriller - nice!
Men... nja. Både språket och karaktärerna känns plattare, barnsligare. Visst, Hope Day räknar fortfarande med sina läsare; hon hittar på ett framtidsscenario med lite lagom avancerad teknik, dessutom kör hon in media res på flera ställen (I like!). Grejen är bara att inget är särskilt intressant. Alldeles för långa stycken handlar om tekniska manövrar, vilka till på köpet känns upprepande. Tre gånger i den korta boken beskrivs också hur huvudpersonens kropp förändras för att hon börjar träna (på i princip samma sätt varje gång). Här ifrågasätter jag även författarens minne; missade hon att hon redan skrivit nästan identiska stycken...?
Det stora problemet är nog dock att det förvisso finns intressanta karaktärer i intressanta situationen, men att det inte görs något med dem. Jag hade velat se fler relationer, känslor och dialoger - snarare än "jag fick ont i huvudet av gravitationsförändringar"-blaj.
En tvåa är kanske lite snålt, men allt är relativt - och Hope Day får skylla sig själv som skrev en bättre bok förra gången!
På pappret lät det som att "In the Quick" kunde var detsamma, i alla fall i form av det där lite speciellt påhittiga. En kvinnlig astronaut, fast utan att vara en Weir-rymdthriller - nice!
Men... nja. Både språket och karaktärerna känns plattare, barnsligare. Visst, Hope Day räknar fortfarande med sina läsare; hon hittar på ett framtidsscenario med lite lagom avancerad teknik, dessutom kör hon in media res på flera ställen (I like!). Grejen är bara att inget är särskilt intressant. Alldeles för långa stycken handlar om tekniska manövrar, vilka till på köpet känns upprepande. Tre gånger i den korta boken beskrivs också hur huvudpersonens kropp förändras för att hon börjar träna (på i princip samma sätt varje gång). Här ifrågasätter jag även författarens minne; missade hon att hon redan skrivit nästan identiska stycken...?
Det stora problemet är nog dock att det förvisso finns intressanta karaktärer i intressanta situationen, men att det inte görs något med dem. Jag hade velat se fler relationer, känslor och dialoger - snarare än "jag fick ont i huvudet av gravitationsförändringar"-blaj.
En tvåa är kanske lite snålt, men allt är relativt - och Hope Day får skylla sig själv som skrev en bättre bok förra gången!