Take a photo of a barcode or cover
A review by lunaseline
The Weight of Ink by Rachel Kadish
4.0
Men åh, va jag va blödig då. Det här är en 3-stjärnig bok - för lång, för pretentiös, för tråkig, för svårt att sympatisera med karaktärerna.
Men efter 500 sidor suckar jag över mig själv och inser att jag kommer sätta en fyra. Eller jag och jag - mitt betydligt yngre jag, som gärna läste historiska romaner med starka hjältinnor och stora känslor.
Hon, högstadietjejen, skulle ha gillat Ester - den föräldralösa 1600-tals judinnan som trotsar konventionerna och lär sig läsa och skriva. En lite äldre version hade förmodligen främst uppskattat Aaron - den kaxiga amerikanska hjärtekrossaren som behöver gå till historiska händelser för att nå insikter om sig själv. Idag relaterar jag främst till den åldrande akademikern Helen, som med sitt svala brittiska sinne försakat kärleken (pga ålder och tråkfaktor, mer än kärleksgrejen, dock... vad nu det säger om mitt nuvarande jag ...?).
Anyway. Kadish har jättemånga fina ord och filosofiska idéer, men som vanligt när någon skriver fram historien känns språket lite styltigt och pompöst. De teologiska frågeställningarna berör mig inte alls, mer än just med de fina orden, och gör att jag känner distans till romanens kärna. Samtidigt hade mitt vuxna jag förmodligen inte tolererat en bok av typen mitt tonåriga jag läste - där historien mest var en kuliss för drama och romantik, så "intellektualiseringen" behövs för att jag inte ska ge upp och läsa något mer samtida samhällskritiskt (vilket jag var nära att göra några gånger). Drama och romantik får jag ändå, om än ganska stillsamt och kontemplerande. Och - let's face it - det är där blödigheten slår till och jag puttar in en extra stjärna.
Och speaking of stjärnor (segway till: davidsstjärnor) så kan jag ändå tänka att boken var läsvärd med sitt fokus på den judiska historien som INTE hör andra världskriget till. Om detta må vi OCKSÅ berätta, I guess.
Men efter 500 sidor suckar jag över mig själv och inser att jag kommer sätta en fyra. Eller jag och jag - mitt betydligt yngre jag, som gärna läste historiska romaner med starka hjältinnor och stora känslor.
Hon, högstadietjejen, skulle ha gillat Ester - den föräldralösa 1600-tals judinnan som trotsar konventionerna och lär sig läsa och skriva. En lite äldre version hade förmodligen främst uppskattat Aaron - den kaxiga amerikanska hjärtekrossaren som behöver gå till historiska händelser för att nå insikter om sig själv. Idag relaterar jag främst till den åldrande akademikern Helen, som med sitt svala brittiska sinne försakat kärleken (pga ålder och tråkfaktor, mer än kärleksgrejen, dock... vad nu det säger om mitt nuvarande jag ...?).
Anyway. Kadish har jättemånga fina ord och filosofiska idéer, men som vanligt när någon skriver fram historien känns språket lite styltigt och pompöst. De teologiska frågeställningarna berör mig inte alls, mer än just med de fina orden, och gör att jag känner distans till romanens kärna. Samtidigt hade mitt vuxna jag förmodligen inte tolererat en bok av typen mitt tonåriga jag läste - där historien mest var en kuliss för drama och romantik, så "intellektualiseringen" behövs för att jag inte ska ge upp och läsa något mer samtida samhällskritiskt (vilket jag var nära att göra några gånger). Drama och romantik får jag ändå, om än ganska stillsamt och kontemplerande. Och - let's face it - det är där blödigheten slår till och jag puttar in en extra stjärna.
Och speaking of stjärnor (segway till: davidsstjärnor) så kan jag ändå tänka att boken var läsvärd med sitt fokus på den judiska historien som INTE hör andra världskriget till. Om detta må vi OCKSÅ berätta, I guess.