Scan barcode
A review by lancefestivalen
Begravd jätte by Kazuo Ishiguro
4.0
Jag har halkat in på ödesmättade vandringar genom dödsskuggans bildliga dal med början (såvitt jag kan erinra mig) i Cormac McCarthys [b:Vägen|7121650|Vägen|Cormac McCarthy|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1344115878l/7121650._SY75_.jpg|3355573] och sedan via hans [b:Outer Dark|40471|Outer Dark|Cormac McCarthy|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1356452527l/40471._SY75_.jpg|791775] och Flannery O'Connors [b:Ta himmelriket med våld|32055131|Ta himmelriket med våld|Flannery O'Connor|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1473957526l/32055131._SY75_.jpg|1510479] till denna - Kazuo Ishiguros "Begravd Jätte". Samma grepp, men ganska olika berättelser och teman.
Den sammanlagda behållningen med Ishiguros roman är den krypande oro som omger huvudpersonerna och egentligen hela världen omkring dem. Kanske är det alltför lätt att dra dylika paralleller i dagsläget, då artiklar om vår egen framtid illustreras med bilder från filmatiseringen av just McCarthys "Vägen" eller andra apokalyptiska vyer, och många av de frågor som dryftas längs vägen går är som gjorda (självklart är de det) att lyfta ut och placera i vår verkliga samtid. Det bjuder in till reflektion.
Det är dystert. Ögonblicket har redan passerat och alla vi möter är föga mer än rester av vad som varit. Dimman ligger tät, såväl bokstavligen som bildligt, och är en fras jag själv använt mig av om min egen samtid. Är det egentligen så orimligt att jag reagerar så starkt, sett till detta? Det till del delade bildspråket och känslan av en undergång som redan ägt rum, men ännu inte nått oss. Som en slocknad sol.
Allt detta och ett slut, vars sista rader slår som en knytnäve i bröstet. Jag är golvad.
2020: Läser om den främst för att slutet, som slog som en knytnäve vid första läsningen. lämpligt nog har försvunnit in i den glömskans dimma som omger boken. Dialogen känns nu närmast outhärdligt uppstyltad, även om den säkerligen har sin tänkta funktion som del av en sagolik helhet.
Jag finner att jag funderar över det här med att lära av historien - Ishiguro målar ju upp en riskfylld bild av detta; eller om det handlar om faran i att låta gamla sår läka av sig själva med konsekvensen att de endast täcks av en tunn hinna ny hud. Att påminna om historiens ondskap innebär ju också att än en gång låta sig färdas längs den väg som ledde till denna ondskap - och har vi verkligen garantier för att vi inte denna gång låter oss hänföras som de som följt vägen en gång gjort? Vågar vi ta risken, som Wistan? Eller finns det något av Gawain i oss? Som hellre låter gjort vara gjort - men som istället riskerar att bli stående vid vägkanten och sakta rosta.
Att läsa boken igen gör det möjligt att läsa den från utsidan. Med mer kritiska ögon. Det är hur jag än vänder och vrider på det - trots det jag skriver ovan - till bokens nackdel. Samtidigt får jag ändå knytnävsslaget i bröstet på slutet även denna gång. I den absolut sista meningen. Som dröjer sig kvar och gör det svårt att andas för ett ögonblick eller två innan den än en gång bleknar och försvinner i dimman.
Mäktigt. Och en bekräftelse på Ishiguros habila författarskap.
Den sammanlagda behållningen med Ishiguros roman är den krypande oro som omger huvudpersonerna och egentligen hela världen omkring dem. Kanske är det alltför lätt att dra dylika paralleller i dagsläget, då artiklar om vår egen framtid illustreras med bilder från filmatiseringen av just McCarthys "Vägen" eller andra apokalyptiska vyer, och många av de frågor som dryftas längs vägen går är som gjorda (självklart är de det) att lyfta ut och placera i vår verkliga samtid. Det bjuder in till reflektion.
Det är dystert. Ögonblicket har redan passerat och alla vi möter är föga mer än rester av vad som varit. Dimman ligger tät, såväl bokstavligen som bildligt, och är en fras jag själv använt mig av om min egen samtid. Är det egentligen så orimligt att jag reagerar så starkt, sett till detta? Det till del delade bildspråket och känslan av en undergång som redan ägt rum, men ännu inte nått oss. Som en slocknad sol.
Allt detta och ett slut, vars sista rader slår som en knytnäve i bröstet. Jag är golvad.
2020: Läser om den främst för att slutet, som slog som en knytnäve vid första läsningen. lämpligt nog har försvunnit in i den glömskans dimma som omger boken. Dialogen känns nu närmast outhärdligt uppstyltad, även om den säkerligen har sin tänkta funktion som del av en sagolik helhet.
Jag finner att jag funderar över det här med att lära av historien - Ishiguro målar ju upp en riskfylld bild av detta; eller om det handlar om faran i att låta gamla sår läka av sig själva med konsekvensen att de endast täcks av en tunn hinna ny hud. Att påminna om historiens ondskap innebär ju också att än en gång låta sig färdas längs den väg som ledde till denna ondskap - och har vi verkligen garantier för att vi inte denna gång låter oss hänföras som de som följt vägen en gång gjort? Vågar vi ta risken, som Wistan? Eller finns det något av Gawain i oss? Som hellre låter gjort vara gjort - men som istället riskerar att bli stående vid vägkanten och sakta rosta.
Att läsa boken igen gör det möjligt att läsa den från utsidan. Med mer kritiska ögon. Det är hur jag än vänder och vrider på det - trots det jag skriver ovan - till bokens nackdel. Samtidigt får jag ändå knytnävsslaget i bröstet på slutet även denna gång. I den absolut sista meningen. Som dröjer sig kvar och gör det svårt att andas för ett ögonblick eller två innan den än en gång bleknar och försvinner i dimman.
Mäktigt. Och en bekräftelse på Ishiguros habila författarskap.