Take a photo of a barcode or cover
A review by fantastiskfiktion
Rött, vitt & kungligt blått by Casey McQuiston
emotional
hopeful
lighthearted
fast-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
⭐ Romance mellan sonen till USA:s president och en brittisk prins ⭐
Alex är några-och-tjugo och hans mamma är president i USA. Han trivs som offentlig person och ser en politisk kometkarriär framför sig när han gått ut college. Efter en offentlig fadäs på ett kungligt bröllop tvingas han och den brittiske yngre prinsen Henry att utge sig för att vara bästa vänner i media, enligt ett rigoröst schema som deras respektive pressansvariga kommit överens om. För Henry är ju den stelaste och tråkigaste killen i världen och Alex skulle verkligen inte umgås med honom frivilligt. Eller?
Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag är verkligen inget romance-fan. Jag gillar för det första inte att jag vet hur boken ska sluta redan innan den har börjat, och för det andra har jag svårt med de könsstereotyper som ofta förstärks även i modern romance (även om de lika ofta utmanas, samtidigt). Men den här gillar jag. Karaktärerna är trevliga och förvånansvärt djupa, även i birollerna. De hinder det älskande paret måste ta sig förbi känns otroligt naturliga och rimliga. Och framför allt gör det faktum att romansen är homosexuell att den dolda sexismen i huvudsak är frånvarande. Och USA har en kvinnlig president, bara det.
Boken är skriven 2020 och bitvis känns den som en ukronistisk dröm om hur världen skulle ha varit om den amerikanska väljarbasen bara varit lite, lite mer progressiv. Men det är okej. Mer än okej, faktiskt. Jag behöver drömma om att den världen kanske någon gång blir verklighet, just nu känns det mer angeläget än någonsin, och är det i någon genre man ska tillåtas att drömma sig bort så är det väl romance?
Alex är några-och-tjugo och hans mamma är president i USA. Han trivs som offentlig person och ser en politisk kometkarriär framför sig när han gått ut college. Efter en offentlig fadäs på ett kungligt bröllop tvingas han och den brittiske yngre prinsen Henry att utge sig för att vara bästa vänner i media, enligt ett rigoröst schema som deras respektive pressansvariga kommit överens om. För Henry är ju den stelaste och tråkigaste killen i världen och Alex skulle verkligen inte umgås med honom frivilligt. Eller?
Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag är verkligen inget romance-fan. Jag gillar för det första inte att jag vet hur boken ska sluta redan innan den har börjat, och för det andra har jag svårt med de könsstereotyper som ofta förstärks även i modern romance (även om de lika ofta utmanas, samtidigt). Men den här gillar jag. Karaktärerna är trevliga och förvånansvärt djupa, även i birollerna. De hinder det älskande paret måste ta sig förbi känns otroligt naturliga och rimliga. Och framför allt gör det faktum att romansen är homosexuell att den dolda sexismen i huvudsak är frånvarande. Och USA har en kvinnlig president, bara det.
Boken är skriven 2020 och bitvis känns den som en ukronistisk dröm om hur världen skulle ha varit om den amerikanska väljarbasen bara varit lite, lite mer progressiv. Men det är okej. Mer än okej, faktiskt. Jag behöver drömma om att den världen kanske någon gång blir verklighet, just nu känns det mer angeläget än någonsin, och är det i någon genre man ska tillåtas att drömma sig bort så är det väl romance?