You need to sign in or sign up before continuing.
Take a photo of a barcode or cover
lasbulle 's review for:
The Long Shadow: The Classic Christmas Mystery
by Celia Fremlin, Celia Fremlin
Imogens man har avlidit i en bilolycka och första julen som änka står i antågande. Men så börjar huset fyllas av gäster. Hennes styvdotter med man och barn stövlar in, hennes styvson har med sig en ung kvinna med "pojkvänsproblem" och de båda flyttar in, och makens exhustru tar flyget från Bermuda för att kunna vara delaktig vid bodelningen. Även hon flyttar in hos Imogen, och plötsligt har hon huset fullt. Dessutom är det en märklig främling som förföljer henne, han ringer på nätterna och menar att han har bevis för att hon mördat sin man. Kan det stämma?
Boken har en ganska lugn och sarkastisk ton vilket jag älskar. Vi följer Imogen och hennes synvinkel på saker och ting och därför är det inte alltid som allt förklaras ordagrant. Imogen har en ganska jordnära och ironisk syn på livet som änka och sin omgivning och det är skönt att förankra sig i hennes syn på världen när de runt omkring beter sig mer och mer märkligt. Plötsligt försvinner hushållets katt, och strax därefter Imogens styvbarnbarn - och Imogen tvingas inse att någon bestämt sig för att sätta hårt mot hårt när det kommer till att få fram sanningen.
Boken passar dig som inte förväntar dig ett gastkramande äventyr i hundranittio utan en något lugnare variant. Det obehagliga ligger kanske inte främst i mordets vara eller icke vara, utan snarare i det klaustrofobiska i att få sitt privatliv vänt uppochner och hemmets trygga kärna något man tvingas dela med folk man inte kommer överens med. Celia Fremlin beskrivs i en blurb på omslaget som englands Patricia Highsmith och jag är beredd att hålla med. Dessutom hävdar barnen återkommande att de ser ett spöke i huset - är det morfar som går igen? Av mig får boken 4 av fem whiskeydoftande tomtar med en extra liten stjärna i hörnet för det mysiga omslaget.
Boken har en ganska lugn och sarkastisk ton vilket jag älskar. Vi följer Imogen och hennes synvinkel på saker och ting och därför är det inte alltid som allt förklaras ordagrant. Imogen har en ganska jordnära och ironisk syn på livet som änka och sin omgivning och det är skönt att förankra sig i hennes syn på världen när de runt omkring beter sig mer och mer märkligt. Plötsligt försvinner hushållets katt, och strax därefter Imogens styvbarnbarn - och Imogen tvingas inse att någon bestämt sig för att sätta hårt mot hårt när det kommer till att få fram sanningen.
Boken passar dig som inte förväntar dig ett gastkramande äventyr i hundranittio utan en något lugnare variant. Det obehagliga ligger kanske inte främst i mordets vara eller icke vara, utan snarare i det klaustrofobiska i att få sitt privatliv vänt uppochner och hemmets trygga kärna något man tvingas dela med folk man inte kommer överens med. Celia Fremlin beskrivs i en blurb på omslaget som englands Patricia Highsmith och jag är beredd att hålla med. Dessutom hävdar barnen återkommande att de ser ett spöke i huset - är det morfar som går igen? Av mig får boken 4 av fem whiskeydoftande tomtar med en extra liten stjärna i hörnet för det mysiga omslaget.