Scan barcode
A review by emelir
Sabriya: Damascus Bitter Sweet by Ulfat Idilbi
5.0
“That night I dreamt sweet dreams. I saw Adil and myself in our house sitting under the jasmine tree where I had once seen my parents flirting with each other. I saw him pulling me to him and hugging me violently. He would kiss me fervently on the mouth and my neck. I woke up, excited and happy. Then I closed my eyes again hoping that the dream would return. But I couldn’t get to sleep. I stayed awake, drunk till dawn with my sweet dream.”
Ulfat Idilbis verk ger en mångfacetterad bild över Damaskus på 1920-talet. Häri kommer en mängd olika människor – med vitt skilda värderingar – till liv bland alla sidor. Men centralt för berättelsen finner vi den unga Sabriya som kämpar sig igenom livet utifrån de förutsättningar hon har tilldelats. Hon genomgår en resa av inre reflektion där en strävan efter mer personlig frihet växer sig allt starkare: hon bär på en önskan att på liknande villkor som sina bröder kunna komma och gå lite som hon vill, och kanske framförallt kunna älska den hon vill. Det hela flätas samman med den syriska revolutionen mot den franska koloniala regimen som pågick under samma tid. Och det kan liknas lite med hur männen kämpar för sin egen frihet i samma veva som (framförallt) många kvinnor i sin tur tvingades föra två kamper samtidigt – dels den för sitt eget land och dels en feministisk sådan. Det är en väldigt smärtsam roman, men samtidigt också så otroligt vacker. Sabriyas lycka blev min lycka, och hennes sorg blev min sorg. En av de bästa böckerna jag har läst i år.
Ulfat Idilbis verk ger en mångfacetterad bild över Damaskus på 1920-talet. Häri kommer en mängd olika människor – med vitt skilda värderingar – till liv bland alla sidor. Men centralt för berättelsen finner vi den unga Sabriya som kämpar sig igenom livet utifrån de förutsättningar hon har tilldelats. Hon genomgår en resa av inre reflektion där en strävan efter mer personlig frihet växer sig allt starkare: hon bär på en önskan att på liknande villkor som sina bröder kunna komma och gå lite som hon vill, och kanske framförallt kunna älska den hon vill. Det hela flätas samman med den syriska revolutionen mot den franska koloniala regimen som pågick under samma tid. Och det kan liknas lite med hur männen kämpar för sin egen frihet i samma veva som (framförallt) många kvinnor i sin tur tvingades föra två kamper samtidigt – dels den för sitt eget land och dels en feministisk sådan. Det är en väldigt smärtsam roman, men samtidigt också så otroligt vacker. Sabriyas lycka blev min lycka, och hennes sorg blev min sorg. En av de bästa böckerna jag har läst i år.