Take a photo of a barcode or cover
emelir 's review for:
Den sista sommaren
by Gianfranco Calligarich
Alltså ÅH. ‘’Strömmar av vatten flödade över Forum Romanums halshuggna statyer, över de raserade kolonnerna, över palatsen på de stenlagda torgen, över de eftermiddagsöde sportarenorna, över de utsmyckade kyrkorna, och absurt nog över de överfyllda fontänerna.’’. Jag har varit där, och nu fick jag vara där igen. Vackraste Rom <3. Ville egentligen spara denna bok till lite varmare dagar, men tänkte att det var lika bra att bara låtsas att det är sommar för en stund istället? Snön vägrar ge upp liksom. Hur som helst. Det är 70-tal och Leo kommer till staden med målet att arbeta som journalist, men kanske främst med ambitionen av att njuuuta av dagarna och livet. Han hoppar omkring mellan olika jobb, festar och suktar efter Arianna. Det är egentligen en slags ensamhet i en myllrande stad som skildras. Jättefin bok, men kanske blev jag mest förälskad i skildringen av staden, verkets språk och känslan det förunnade. Kom på mig själv att ibland vilja smita bort från karaktärerna för att på egen hand utforska staden… men inte av tristess egentligen, utan mer för att boken verkligen lyckades (trots enbart 190 sidor!) måla upp en hel värld som man verkligen ville befinna sig i, och utforska! Är i alla fall helt överlycklig över att ha fått spendera lite tid i ett 70-taligt Rom (som kändes precis som det jag besökte 2019). Hallå, nu vill jag ju också gå där på de ojämna gatorna en orimligt varm sommarkväll. ❤️ (Kopierat från min bokinsta @litteraturvetare)