Scan barcode
A review by stormen
Vuxna människor by Marie Aubert
4.0
Ida är syster till Marthe. Marthe som har familj, man och bonusbarn som inte räcker. Marthe måste ha ett eget barn, det bara är så. Marie Grønborg Aubert beskriver med små medel hur systrar kan bete sig. En menar en sak men säger en annan, och en vet precis när det är dags att sticka in kniven. Vrida några varv och sen dra ut kniven igen. Ida, Marthe, Kristoffer, Olea och mamma och Stein ska fira mamma som firar 65 i Kristoffer och Olea har varit och hämtat 'moster Ida' vid bussen, 'moster Ida' som Marthe elakt kallar Ida trots att hon vet att Ida inte tycker om det, och när de kör upp mot stugan ser Ida att stugan är målad vit. Ida har kallat stugan den gula stugan, men nu är stugan vit och ingen har frågat henne om det är ok. De äger ändå huset tillsammans, men det är kärnfamiljen som spenderar mest tid där. Och som syskon gör, så gör de utan att dela med sig - och när Marthe nämner att hon målat om huset säger Ida ingenting.
Förutom en briljant beskrivning av syskonskap, är "Vuxna människor" en berättelse om kravet på moderskap. För Marthe räcker inte bonusbarnet, det måste finnas ett eget litet att ta hand om. Ida, som väntar på ett telefonsamtal från en läkare om statusen på hennes egna ägg under romanens gång, lever utan man, utan barn. Relationen mellan systrarna blir grunden för Idas relationer i romanen, det är tydligt att det finns en avundsjuka hos Ida - riktad mot Marthe - som hela tiden fått 'mer'. Mer av mamma, mer familj, mer hus. Mer av allt. Idas besvikelse, där hon inte kan se sitt eget liv som lyckat eftersom att hon misslyckats med allting som systern gjort, lägger hon på Marthe och när Marthe berättar att hon äntligen är gravid kan inte Ida riktigt förstå hur hon ska bete sig. När Marthe berättar om graviditeten kan inte Ida berätta om äggen hon ämnar att frysa ner, återigen har systern tagit över.
Romanens berättelse är för mig helt och hållet åsidosatt syskonskapets framställning. Mot slutet bryr jag mig inte om vad som händer, det är ett slut precis som alla andra slut jag någonsin läst, där allting ska 'knytas ihop'. Jag avskyr när saker ska knytas ihop. När en roman så tydligt blir litteratur, fabulerat och overkligt. Det enda jag vill veta är hur det ska fortsätta att kännas för Ida. Hur ska relationen fortgå för dem nu när slutet har hänt.
Tillägg:
Jag läste ett par reviews här på goodreads om boken och ser att romanen varit smärtsam för vissa att läsa. Det gör att jag vill skriva mer om det här med heteronormativitet och tid, begreppet krononormativitet, och hur denna kronologiska ordning av människoliv skapar en viss förväntan på hur kvinnor bör leva för att ha ett fullvärdigt liv. Den smärta och igenkänning som återfinns i recensionerna tycks samtliga förhålla sig till skräcken att inte leva det liv som Marthe lever. Att känna igen sig i Ida, som jag absolut inte ser som att hon anser sig misslyckad som kvinna, snarare som en sämre version av sin syster. En misslyckad Marthe (vilket såklart också går att säga - misslyckad som kvinna). Jag tänker mycket på Sheila Hetis "Moderskap", som så väl förhåller sig till omvärldens krav på biologisk klocka och längtan efter barn som en självklar längtan efter just barnet. Aldrig förstår jag Ida som att hon längtar efter barn, snarare tvärtom - det hon längtar efter är att göra rätt och rätt är att göra barn. jaja, iallafall - kul med en bok om heteros som inte var jättehetero ändå (bara användningen av ordet "någon" vid vissa väl valda tillfällen öppnar för någonting annat).
Förutom en briljant beskrivning av syskonskap, är "Vuxna människor" en berättelse om kravet på moderskap. För Marthe räcker inte bonusbarnet, det måste finnas ett eget litet att ta hand om. Ida, som väntar på ett telefonsamtal från en läkare om statusen på hennes egna ägg under romanens gång, lever utan man, utan barn. Relationen mellan systrarna blir grunden för Idas relationer i romanen, det är tydligt att det finns en avundsjuka hos Ida - riktad mot Marthe - som hela tiden fått 'mer'. Mer av mamma, mer familj, mer hus. Mer av allt. Idas besvikelse, där hon inte kan se sitt eget liv som lyckat eftersom att hon misslyckats med allting som systern gjort, lägger hon på Marthe och när Marthe berättar att hon äntligen är gravid kan inte Ida riktigt förstå hur hon ska bete sig. När Marthe berättar om graviditeten kan inte Ida berätta om äggen hon ämnar att frysa ner, återigen har systern tagit över.
Romanens berättelse är för mig helt och hållet åsidosatt syskonskapets framställning. Mot slutet bryr jag mig inte om vad som händer, det är ett slut precis som alla andra slut jag någonsin läst, där allting ska 'knytas ihop'. Jag avskyr när saker ska knytas ihop. När en roman så tydligt blir litteratur, fabulerat och overkligt. Det enda jag vill veta är hur det ska fortsätta att kännas för Ida. Hur ska relationen fortgå för dem nu när slutet har hänt.
Tillägg:
Jag läste ett par reviews här på goodreads om boken och ser att romanen varit smärtsam för vissa att läsa. Det gör att jag vill skriva mer om det här med heteronormativitet och tid, begreppet krononormativitet, och hur denna kronologiska ordning av människoliv skapar en viss förväntan på hur kvinnor bör leva för att ha ett fullvärdigt liv. Den smärta och igenkänning som återfinns i recensionerna tycks samtliga förhålla sig till skräcken att inte leva det liv som Marthe lever. Att känna igen sig i Ida, som jag absolut inte ser som att hon anser sig misslyckad som kvinna, snarare som en sämre version av sin syster. En misslyckad Marthe (vilket såklart också går att säga - misslyckad som kvinna). Jag tänker mycket på Sheila Hetis "Moderskap", som så väl förhåller sig till omvärldens krav på biologisk klocka och längtan efter barn som en självklar längtan efter just barnet. Aldrig förstår jag Ida som att hon längtar efter barn, snarare tvärtom - det hon längtar efter är att göra rätt och rätt är att göra barn. jaja, iallafall - kul med en bok om heteros som inte var jättehetero ändå (bara användningen av ordet "någon" vid vissa väl valda tillfällen öppnar för någonting annat).