Take a photo of a barcode or cover
lunaseline 's review for:
A Room with a View
by E.M. Forster
Det uppstod en diskussion i bokkretsar i sociala media nyligen, där det diskuterades hur ofta man läser nyutkomna böcker, och därmed missar äldre varianter. Jag är absolut "skyldig" (Se bara min stat på Goodreads över utgivningsår.. Glest innan 2000-talet!) - ofta för att jag läser så många boktips på boksidor och i magasin, som ju nästan alltid skriver om nyheter.
Men diskussionen gav mig anledningen att plocka upp den här, som jag haft liggande länge. Och det är jag glad för!
Redan på första sidan tänker jag hur härligt det är att få utmana läshuvudet ibland; nya ord, nya meningsbyggnader, ny disposition av berättandet. (Fast inte "ny", utan gammal, såklart.)
Mycket blir ju underligt, i historiens grundförutsättningar. Samhällskonventioner och tankar kring rätt/fel, artigt/ohyfsat, stimulerande aktiviteter/meningslöst tidsfördriv har onekligen ändrats under de dryga 100 år som gått sedan Forster skrev om Lucy och George. Saker som säkert ansågs banbrytande (som att "socialisterna" Emersons tycker att kvinnor ska vara jämlikar) känns kanske inte fullt så galet idag. Samtidigt... vi är inte riktigt i land än. Mansplainers (som Lucy, utan att använda ordet, snart utnämner Cecil till) frodas fortfarande, och att välja sitt eget liv och egna aktiviteter är inte självklart 2020 heller.
För romanens del är det dock en annan icke-förändring som väger tyngst: känslorna. Forster tar visserligen till vad som kan ses som pretentiösa övertoner i nutida tal, men... kärlek var kärlek även 1908. Och jag, som aldrig läser Romance eller Chick-lit dras glatt med och hejar på dess slutliga triumferande.
Dessutom vill jag åka till England. Och Italien. Och i tiden.
Tur att det finns böcker - både nya och gamla.
Men diskussionen gav mig anledningen att plocka upp den här, som jag haft liggande länge. Och det är jag glad för!
Redan på första sidan tänker jag hur härligt det är att få utmana läshuvudet ibland; nya ord, nya meningsbyggnader, ny disposition av berättandet. (Fast inte "ny", utan gammal, såklart.)
Mycket blir ju underligt, i historiens grundförutsättningar. Samhällskonventioner och tankar kring rätt/fel, artigt/ohyfsat, stimulerande aktiviteter/meningslöst tidsfördriv har onekligen ändrats under de dryga 100 år som gått sedan Forster skrev om Lucy och George. Saker som säkert ansågs banbrytande (som att "socialisterna" Emersons tycker att kvinnor ska vara jämlikar) känns kanske inte fullt så galet idag. Samtidigt... vi är inte riktigt i land än. Mansplainers (som Lucy, utan att använda ordet, snart utnämner Cecil till) frodas fortfarande, och att välja sitt eget liv och egna aktiviteter är inte självklart 2020 heller.
För romanens del är det dock en annan icke-förändring som väger tyngst: känslorna. Forster tar visserligen till vad som kan ses som pretentiösa övertoner i nutida tal, men... kärlek var kärlek även 1908. Och jag, som aldrig läser Romance eller Chick-lit dras glatt med och hejar på dess slutliga triumferande.
Dessutom vill jag åka till England. Och Italien. Och i tiden.
Tur att det finns böcker - både nya och gamla.