Take a photo of a barcode or cover
3.53 AVERAGE
3.53 AVERAGE
i liked this book because the emotions were real. However the ending was both too long and rushed. it was too long because she got her memory back too soon, and it was rushed because everything got fixed quickly.
I finished this one in the wee hours of January 1st and found it very engaging. A bad fall down the steps leads to spotty, retrograde amnesia for teenage Naomi. While she possesses some memories, she's shocked to realize her parents have been divorced long enough for her mother to remarry and start a new family. She certainly doesn't remember her best friend, boyfriend, or a mysterious fellow who was there around the time of her accident. It's a page-turner and the protagonist is realistically self-absorbed.
I'd rate it 4,5 out of 5
I really love this book, I got so into it that I felt like I was feeling what Naomi felt. Sometimes the story wasn't how I wanted it tot be, but I'm not the writer ofcourse.
This is a recommended read for everyone!
I really love this book, I got so into it that I felt like I was feeling what Naomi felt. Sometimes the story wasn't how I wanted it tot be, but I'm not the writer ofcourse.
This is a recommended read for everyone!
Plot or Character Driven:
Character
Strong character development:
Complicated
Loveable characters:
No
Diverse cast of characters:
No
Flaws of characters a main focus:
No
It was a basic high school clique and fitting in type novel, but I did appreciate that the experiences put forth in it were straightfoward, it made the experiences of the characters more real and not overdone. I didn't look too much into this novel as it was a quick read for me. Another one that was due at the library the day of and couldn't be renewed.
autre relecture d'un livre que j'ai lu y'a longtemps... celui-ci était vraiment pas ouf mais j'ai trouvé la fin mignonne.. mais je pense pas que je le relirai une troisième fois..... sauf si je perds la mémoire (blague en référence au livre
Naomi ramlar, eller dyker, ner från trappan utanför skolan och slår i huvudet i marken så hårt att hon förlorar medvetandet. Och minnet. Fyra år av hennes liv raderas på en millisekund och när hon vaknar upp igen är det både omöjligt för omvärlden att förstå hennes situation, och för henne att förstå omvärlden. Hon minns inte sin bästa vän. Eller att hennes föräldrar har skilt sig. Eller sin pojkvän. Hon minns inte vad de pratat om på fransklektionerna, eller varför hon helt plötsligt beslutat att hoppa av sin fotokurs, eller vad det var som hon tyckte så mycket om med arbetet av The Phoenix.
Istället får hon börja forma något nytt. Något annat, eftersom det andra inte finns kvar. Men det är inte lätt - många blir sårade på vägen, inte minst hon själv.
Jag älskade den här boken. I vanlig ordning är det karaktärerna och berättartekniken, jag har en tendens att falla för den här sortens böcker överlag. Böcker som kanske inte är ett epos eller innehåller en helt ny påhittad värld eller som namedroppar så många nya karaktärer som möjligt på kortast tid utan som istället tar det ganska lugnt. Som låter oss få en glimt in i ett ungdomsliv, en tonårings sårbara innersta och det fina i allt vi har omkring oss (utan att skapa något helt annat). I just såna här böcker tycker jag man kommer huvudkaraktärerna, och de i dennes närhet, som närmast. Jag blir liksom som en vän jag också. Jag älskar det.
Memoirs of a Teenage Amnesiac påminner en del om Looking for Alaska (som ju är en av mina all time favs), inte bara genom historien som ju båda handlar om hur det är att förlora någon man älskar utan kanske framförallt genom två karaktärer. Will, eller Coach som Naomi kallar honom, känns som en long lost tvillingbror till the Colonel från Looking for Alaska. De beskrivs till och med som lika långa. Tror jag gillar Will snäppet mer, dock. Eller, jag säger nog pass.
Istället får hon börja forma något nytt. Något annat, eftersom det andra inte finns kvar. Men det är inte lätt - många blir sårade på vägen, inte minst hon själv.
Jag älskade den här boken. I vanlig ordning är det karaktärerna och berättartekniken, jag har en tendens att falla för den här sortens böcker överlag. Böcker som kanske inte är ett epos eller innehåller en helt ny påhittad värld eller som namedroppar så många nya karaktärer som möjligt på kortast tid utan som istället tar det ganska lugnt. Som låter oss få en glimt in i ett ungdomsliv, en tonårings sårbara innersta och det fina i allt vi har omkring oss (utan att skapa något helt annat). I just såna här böcker tycker jag man kommer huvudkaraktärerna, och de i dennes närhet, som närmast. Jag blir liksom som en vän jag också. Jag älskar det.
Memoirs of a Teenage Amnesiac påminner en del om Looking for Alaska (som ju är en av mina all time favs), inte bara genom historien som ju båda handlar om hur det är att förlora någon man älskar utan kanske framförallt genom två karaktärer. Will, eller Coach som Naomi kallar honom, känns som en long lost tvillingbror till the Colonel från Looking for Alaska. De beskrivs till och med som lika långa. Tror jag gillar Will snäppet mer, dock. Eller, jag säger nog pass.
I hadn't planned on reading this, but somehow once I started I couldn't put it down because I was curious about what would happen. As other reviewers said, some of it was a little too dramatic.
I would recommend this to young adults.
I would recommend this to young adults.