Take a photo of a barcode or cover
3.73 AVERAGE
3.73 AVERAGE
So incredibly disappointing. While the mysteries surrounding the horror film director and his enigmatic daughter kept me reading, and I loved some of the bits about our relationship with horror and the fine line between reality and fiction, the writing was *awful*. The little mystery-solving team was unlikable and shallowly developed. Pessl obviously took too much to heart criticisms that STICP was filled with too many obscure literary references (actually one of the things I loved about that book) and so we're left with dialogue like this:
"Can you blame him?" I asked. "He is married to IT. I'm referencing the Stephen King book."
Moreover, she has developed this tic of randomly italicizing 3-4 words a paragraph. Such as: "A human shadow had just moved directly behind it, though, as if sensing we'd spotted it, it froze". It was *maddening*, and took about half the book for me to train myself to ignore it. I can't believe her editor let her get away with it.
Ugh.
"Can you blame him?" I asked. "He is married to IT. I'm referencing the Stephen King book."
Moreover, she has developed this tic of randomly italicizing 3-4 words a paragraph. Such as: "A human shadow had just moved directly behind it, though, as if sensing we'd spotted it, it froze". It was *maddening*, and took about half the book for me to train myself to ignore it. I can't believe her editor let her get away with it.
Ugh.
This was long, plodding and not that thrilling, as far as I was concerned. I slogged through to the end, hoping to get some answers. I didn't.The characters were not well filled out, the action was not all that thrilling and the ending was a disappointment. I gave it 2 stars because the idea was interesting enough to keep my reading, hoping to get a clue as to what was going in.
I did enjoy the story, silly as it/the writing was. But yikes, so much weird race stuff (not to mention the misogyny throughout and the chapter of pointless transphobia), especially for 2014. Very distracting and off-putting.
(SPOILERS) I loved this book. From the first few pages, I was totally hooked, and just kept getting drawn in to the world Pessl created. I loved how Pessl integrated news articles, fan sites, etc. into the text - that made everything you were reading seem more realistic. I also really loved the symmetry between McGrath's life and Cordova's films - and how the book ended like one of the films would have. Ultimately, I would have liked a few more answers (what was really going with Ashley? How did Ashley find McGrath's daughter? Why was Ashley following McGrath? What really happened at The Peak? What did Cordova and McGrath talk about?). But keeping these open ended really only made me think more about the entire story - and the fine line that was explored between reality and what our minds perceive as reality.
I don't usually review books on her but I needed to review this as soon as I finished it. This book. This book! If you can overlook the rampant use of italics throughout- which is inevitable once you get sucked into the story- you're in for a treat. This book is such a mind f*ck, it reels you in and just when you think you have it figured out it spits you in another direction. And then it does it again. And again. And again. You get the picture. I finished this feeling like Stanislas Cordova is real, and entirely satisfied with the cliffhanger ending.
Alltså WOW. Över 600 sidor bok: och Pessl höll mig på sträck- (och skräck-) bänken heeeeela tiden. Journalisten Scott McGranth bestämmer sig för att utreda omständigheterna kring Ashley Cordovas självmord. Cordova är dotter till en regissör, Stanislas Cordova, som producerar skräckfilmer. Filmerna är så vidriga att de inte längre visas på vanliga biografer, utan hemliga föreställningar hålls istället, bland annat Paris katakomber. Cordova d.ä. har lyckats skapa som en sekt omkring sig, eftersom han själv håller sig helt utom allt vad kändisskap heter. Istället pågår ständiga diskussioner om han ens finns, och om vad det är som egentligen försiggår i hans filmer. Ser inte skräcken lite väl... äkta ut?
Jag gillar när böcker är lite mer än bara vanlig text. När de har något extra stildrag. Den förra boken jag läste (Bartimaeus, av Jonathan Stroud) hade till exempel fotnoter där huvudpersonen hela tiden kommenterade händelseförloppet. I Livet Enligt Fikry (Gabrielle Zevin) inleddes varje kapitel med ett novelltips och en kommentar från Fikry själv. I Nattfilm får man följa McGraths minsta lilla internetsökning. Hittar han ett foto får vi också se fotot. Läser han en intervju finns den återgiven, som att det var vi läsare som just slagit upp New York Times och inte han. Det förvandlar boken till en liten skattkista av spänning. Jag känner mig mer delaktig, jag känner mig lite som en undersökande journalist själv: och jag älskar känslan. Och den obehagliga blir lite mer obehagligt eftersom man själv känner sig just så involverad. Det är omöjligt att inte dela McGraths paranoia när skräcken slår till på riktigt.
Nattfilm var helt fantastiskt otäck. Spännande, känslosam och vacker. Becksvart. En bok helt klart värd sitt namn: den kändes filmisk. Jag går fortfarande med berättelsen i mina tankar. Jag tillbringade en hel dag i soffan, med endast den här boken som underhållning. Och det var inget jag hellre hade velat göra den dagen. Boken gav mig allt. Den känslan är så ovärderlig, och den man alltid, alltid, alltid strävar efter att hitta i en bok. Jag rekommenderar den här boken STARKT till alla er som älskar ockultism, mörker, spänning, labyrinter, mordgåtor, fina karaktärer & jag-perspektiv. Nu gillar jag egentligen inte film, men nattfilm är en film jag önskar att alla ville se.
Jag gillar när böcker är lite mer än bara vanlig text. När de har något extra stildrag. Den förra boken jag läste (Bartimaeus, av Jonathan Stroud) hade till exempel fotnoter där huvudpersonen hela tiden kommenterade händelseförloppet. I Livet Enligt Fikry (Gabrielle Zevin) inleddes varje kapitel med ett novelltips och en kommentar från Fikry själv. I Nattfilm får man följa McGraths minsta lilla internetsökning. Hittar han ett foto får vi också se fotot. Läser han en intervju finns den återgiven, som att det var vi läsare som just slagit upp New York Times och inte han. Det förvandlar boken till en liten skattkista av spänning. Jag känner mig mer delaktig, jag känner mig lite som en undersökande journalist själv: och jag älskar känslan. Och den obehagliga blir lite mer obehagligt eftersom man själv känner sig just så involverad. Det är omöjligt att inte dela McGraths paranoia när skräcken slår till på riktigt.
Nattfilm var helt fantastiskt otäck. Spännande, känslosam och vacker. Becksvart. En bok helt klart värd sitt namn: den kändes filmisk. Jag går fortfarande med berättelsen i mina tankar. Jag tillbringade en hel dag i soffan, med endast den här boken som underhållning. Och det var inget jag hellre hade velat göra den dagen. Boken gav mig allt. Den känslan är så ovärderlig, och den man alltid, alltid, alltid strävar efter att hitta i en bok. Jag rekommenderar den här boken STARKT till alla er som älskar ockultism, mörker, spänning, labyrinter, mordgåtor, fina karaktärer & jag-perspektiv. Nu gillar jag egentligen inte film, men nattfilm är en film jag önskar att alla ville se.
Really enjoyed it. Very creative with the multi-media component.
I don't usually enjoy mysteries--but I flew through this book and it kept me intrigued, slightly creeped out, and guessing right up until the end! I love the ambiguity it is laced with, and the ability of the reader to ultimately decide which explanation of the events they believe is the real one. Very, very fun.