Take a photo of a barcode or cover
fantastiskfiktion's reviews
837 reviews
These Deadly Prophecies by Andrea Tang
dark
mysterious
fast-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? No
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? No
3.5
The Sky on Fire by Jenn Lyons
adventurous
medium-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? No
- Loveable characters? It's complicated
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? No
3.0
Jupiter Nettle and the Seven Schools of Magic by Sangu Mandanna
adventurous
emotional
hopeful
lighthearted
fast-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
⭐ Fin berättelse för små älskare av magiskole-böcker om hur egna val snarare än medfödd talang formar vem man är. ⭐
Den unga flickan Jupiter har alltid drömt om att få gå i De Sju Magiernas Skola och slänga trollformler omkring sig. Men vid intagningsproven visar det sig att hon inte har någon medfödd talang för magi. Men hon blir ändå erbjuden en plats, som enda lärling i skolan för Jordmagi. Jordmagikerna är de som odlar ingredienserna till alkemisternas trolldrycker, trä till magikernas trollspön och tar hand om alla de magiska djur som de övriga rider ut i strid på. Men som man kan tänka sig så är det inte en skola med särskilt hög status.
Jag impulsköpte det här lilla seriealbumet på bokrean online av två anledningar. För det första för att tecknarstilen såg så fin ut, och för det andra för att jag läste Sangu Mandannas The Very Secret Society of Irregular Witches för ett tag sedan och tyckte att den var underbar. Och den här var också precis så underbar som jag hoppades! Jag har mysläst den tillsammans med båda barnen (7 & 9 år) nu i helgen och de har också älskat den. Precis lagom lång, lagom spännande, lite sorglig (en av dem fällde en liten tår) och med ett budskap jag kan stå för. Den är på engelska så jag har simultanöversatt under läsningens gång, men det var lite av en baktanke med det - jag hoppas att de nu, med det enkla språket och de många, talande bilderna, ska läsa den själva framöver och på så vis smygträna på sin engelska. Vi får väl se.
Den unga flickan Jupiter har alltid drömt om att få gå i De Sju Magiernas Skola och slänga trollformler omkring sig. Men vid intagningsproven visar det sig att hon inte har någon medfödd talang för magi. Men hon blir ändå erbjuden en plats, som enda lärling i skolan för Jordmagi. Jordmagikerna är de som odlar ingredienserna till alkemisternas trolldrycker, trä till magikernas trollspön och tar hand om alla de magiska djur som de övriga rider ut i strid på. Men som man kan tänka sig så är det inte en skola med särskilt hög status.
Jag impulsköpte det här lilla seriealbumet på bokrean online av två anledningar. För det första för att tecknarstilen såg så fin ut, och för det andra för att jag läste Sangu Mandannas The Very Secret Society of Irregular Witches för ett tag sedan och tyckte att den var underbar. Och den här var också precis så underbar som jag hoppades! Jag har mysläst den tillsammans med båda barnen (7 & 9 år) nu i helgen och de har också älskat den. Precis lagom lång, lagom spännande, lite sorglig (en av dem fällde en liten tår) och med ett budskap jag kan stå för. Den är på engelska så jag har simultanöversatt under läsningens gång, men det var lite av en baktanke med det - jag hoppas att de nu, med det enkla språket och de många, talande bilderna, ska läsa den själva framöver och på så vis smygträna på sin engelska. Vi får väl se.
Rött, vitt & kungligt blått by Casey McQuiston
emotional
hopeful
lighthearted
fast-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
⭐ Romance mellan sonen till USA:s president och en brittisk prins ⭐
Alex är några-och-tjugo och hans mamma är president i USA. Han trivs som offentlig person och ser en politisk kometkarriär framför sig när han gått ut college. Efter en offentlig fadäs på ett kungligt bröllop tvingas han och den brittiske yngre prinsen Henry att utge sig för att vara bästa vänner i media, enligt ett rigoröst schema som deras respektive pressansvariga kommit överens om. För Henry är ju den stelaste och tråkigaste killen i världen och Alex skulle verkligen inte umgås med honom frivilligt. Eller?
Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag är verkligen inget romance-fan. Jag gillar för det första inte att jag vet hur boken ska sluta redan innan den har börjat, och för det andra har jag svårt med de könsstereotyper som ofta förstärks även i modern romance (även om de lika ofta utmanas, samtidigt). Men den här gillar jag. Karaktärerna är trevliga och förvånansvärt djupa, även i birollerna. De hinder det älskande paret måste ta sig förbi känns otroligt naturliga och rimliga. Och framför allt gör det faktum att romansen är homosexuell att den dolda sexismen i huvudsak är frånvarande. Och USA har en kvinnlig president, bara det.
Boken är skriven 2020 och bitvis känns den som en ukronistisk dröm om hur världen skulle ha varit om den amerikanska väljarbasen bara varit lite, lite mer progressiv. Men det är okej. Mer än okej, faktiskt. Jag behöver drömma om att den världen kanske någon gång blir verklighet, just nu känns det mer angeläget än någonsin, och är det i någon genre man ska tillåtas att drömma sig bort så är det väl romance?
Alex är några-och-tjugo och hans mamma är president i USA. Han trivs som offentlig person och ser en politisk kometkarriär framför sig när han gått ut college. Efter en offentlig fadäs på ett kungligt bröllop tvingas han och den brittiske yngre prinsen Henry att utge sig för att vara bästa vänner i media, enligt ett rigoröst schema som deras respektive pressansvariga kommit överens om. För Henry är ju den stelaste och tråkigaste killen i världen och Alex skulle verkligen inte umgås med honom frivilligt. Eller?
Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag är verkligen inget romance-fan. Jag gillar för det första inte att jag vet hur boken ska sluta redan innan den har börjat, och för det andra har jag svårt med de könsstereotyper som ofta förstärks även i modern romance (även om de lika ofta utmanas, samtidigt). Men den här gillar jag. Karaktärerna är trevliga och förvånansvärt djupa, även i birollerna. De hinder det älskande paret måste ta sig förbi känns otroligt naturliga och rimliga. Och framför allt gör det faktum att romansen är homosexuell att den dolda sexismen i huvudsak är frånvarande. Och USA har en kvinnlig president, bara det.
Boken är skriven 2020 och bitvis känns den som en ukronistisk dröm om hur världen skulle ha varit om den amerikanska väljarbasen bara varit lite, lite mer progressiv. Men det är okej. Mer än okej, faktiskt. Jag behöver drömma om att den världen kanske någon gång blir verklighet, just nu känns det mer angeläget än någonsin, och är det i någon genre man ska tillåtas att drömma sig bort så är det väl romance?
The Invisible Library by Genevieve Cogman
adventurous
funny
mysterious
tense
fast-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? No
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? No
3.5
⭐Renodlad underhållning, lagom seriöst om magiska spioner i Bibliotekets tjänst ⭐
Irene är hemlig agent på uppdrag att skaffa fram böcker till Biblioteket. Med stort B. Biblioteket existerar utanför de olika, snarlika parallellvärldar som verkligheten består av, och dess uppdrag är att samla på berättelser. Hon tror att hon ska få ledigt för att ägna sig åt sin forskning nu när hon precis löst ett uppdrag, men inte då. Istället får hon bege sig till en svårt kaosinfluerad värld för att leta rätt på en unik Grimm-kopia. Och detta dessutom med en rookie-lärling i släptåg.
The Invisible Library är en magisk spionroman av bästa sort. Den har inga storslagna ambitioner utöver att underhålla, men det gör den med kvalitet. Den balanserar perfekt mellan unika och lättsamma inslag (som cyborg-alligatorer) till några subtila prestigelitterära referenser som jag verkligen uppskattade. Berättelsen är lagom mystisk och samtidigt lätt att följa utan att bli banal. Det allra bästa är karaktärerna. Jag *älskar* huvudpersonen Irene och hennes mogna och förnuftiga resonemangsförmåga, hennes ledarskap och hennes prestigelöshet. Samtidigt är hon varken felfri eller fullkomlig, men ändå en person jag gärna haft som vän. Även de huvudsakliga bikaraktärerna är väl gestaltade.
Jag gillar också världsbygget. Det är svårt att gå fel i ett viktorianskt London med små steampunk-inslag. Och även om boken är fristående så ges det många intressanta öppningar för utveckling av berättelsen, på flera sätt och i flera riktningar. Jag måste inte läsa uppföljarna nu-nu, men jag tänker definitivt göra det och jag tänker inte vänta alltför länge.
Irene är hemlig agent på uppdrag att skaffa fram böcker till Biblioteket. Med stort B. Biblioteket existerar utanför de olika, snarlika parallellvärldar som verkligheten består av, och dess uppdrag är att samla på berättelser. Hon tror att hon ska få ledigt för att ägna sig åt sin forskning nu när hon precis löst ett uppdrag, men inte då. Istället får hon bege sig till en svårt kaosinfluerad värld för att leta rätt på en unik Grimm-kopia. Och detta dessutom med en rookie-lärling i släptåg.
The Invisible Library är en magisk spionroman av bästa sort. Den har inga storslagna ambitioner utöver att underhålla, men det gör den med kvalitet. Den balanserar perfekt mellan unika och lättsamma inslag (som cyborg-alligatorer) till några subtila prestigelitterära referenser som jag verkligen uppskattade. Berättelsen är lagom mystisk och samtidigt lätt att följa utan att bli banal. Det allra bästa är karaktärerna. Jag *älskar* huvudpersonen Irene och hennes mogna och förnuftiga resonemangsförmåga, hennes ledarskap och hennes prestigelöshet. Samtidigt är hon varken felfri eller fullkomlig, men ändå en person jag gärna haft som vän. Även de huvudsakliga bikaraktärerna är väl gestaltade.
Jag gillar också världsbygget. Det är svårt att gå fel i ett viktorianskt London med små steampunk-inslag. Och även om boken är fristående så ges det många intressanta öppningar för utveckling av berättelsen, på flera sätt och i flera riktningar. Jag måste inte läsa uppföljarna nu-nu, men jag tänker definitivt göra det och jag tänker inte vänta alltför länge.
The Last Murder at the End of the World by Stuart Turton
mysterious
medium-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? It's complicated
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? No
3.5
⭐ Postapokalyptisk mysterieroman med Lost-känsla driven av en mordutredning ⭐
I en värld efter katastrofen täcker en dödlig dimma hela världen utom en liten ö. Där bor mänsklighetens sista hopp, en liten by på drygt hundratalet personer. Den gamla världen är glömd sedan generationer tillbaka, man lever i fred och harmoni och aldrig har ett mord begåtts på ön. Förrän nu.
Jag älskade verkligen Turtons tidigare bok The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle, ända fram till upplösningen som helt enkelt inte höll det mått jag förväntar mig av en pusseldeckare. Den här är lite tvärt om. Jag har ibland svårt att följa med i händelseförloppet och detektivens resonemang. Känslan är ibland mer av en postapokalyptisk thriller än en deckare, trots mordmysteriet i berättelsens centrum. Det är också världsbygget och de mysterier som är inbyggda i detta som är det verkligt intressanta i historien, och mordutredningen mer av en motor för att föra berättelsen framåt än dess verkliga kärna. Och den här gången blir jag inte besviken över slutet, utan tvärtom fortsätter berättelsen att leverera långt bortom punkten då jag tror att det är slut.
Omdömet blir i slutändan lite splittrat. Boken marknadsförs som en deckare men går man in i den med förväntningar på en postapokalyptisk mysterieroman blir man nog mer nöjd. Men läsvärd är den definitivt, och det är ju alltid ett nöje att läsa en bok där författaren tydligt känner till och respekterar genrens konventioner men samtidigt väljer sin egen väg.
I en värld efter katastrofen täcker en dödlig dimma hela världen utom en liten ö. Där bor mänsklighetens sista hopp, en liten by på drygt hundratalet personer. Den gamla världen är glömd sedan generationer tillbaka, man lever i fred och harmoni och aldrig har ett mord begåtts på ön. Förrän nu.
Jag älskade verkligen Turtons tidigare bok The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle, ända fram till upplösningen som helt enkelt inte höll det mått jag förväntar mig av en pusseldeckare. Den här är lite tvärt om. Jag har ibland svårt att följa med i händelseförloppet och detektivens resonemang. Känslan är ibland mer av en postapokalyptisk thriller än en deckare, trots mordmysteriet i berättelsens centrum. Det är också världsbygget och de mysterier som är inbyggda i detta som är det verkligt intressanta i historien, och mordutredningen mer av en motor för att föra berättelsen framåt än dess verkliga kärna. Och den här gången blir jag inte besviken över slutet, utan tvärtom fortsätter berättelsen att leverera långt bortom punkten då jag tror att det är slut.
Omdömet blir i slutändan lite splittrat. Boken marknadsförs som en deckare men går man in i den med förväntningar på en postapokalyptisk mysterieroman blir man nog mer nöjd. Men läsvärd är den definitivt, och det är ju alltid ett nöje att läsa en bok där författaren tydligt känner till och respekterar genrens konventioner men samtidigt väljer sin egen väg.
Castle in the Air by Diana Wynne Jones
hopeful
lighthearted
relaxing
medium-paced
- Plot- or character-driven? A mix
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
⭐ En mysig, orientalisk berättelse om att växa upp och ta tag i sitt liv, med några störande scener ⭐
Castle in the Air är en berättelse för unga, om en ung man vid namn Abdullah som vid berättelsens början säljer mattor på marknaden i Zanzib. Abdullah är en dagdrömmare som i stort är ganska nöjd med att sälja sina mattor och inte har några större ambitioner. Inte förrän han möter sina drömmars flicka. Men innan han vet order av har omständigheterna plötsligt försvårats kraftigt, och han hamnar mitt i det äventyr han alltid dagdrömt om men aldrig sökt efter.
Howl's Moving Castle är en av de bästa filmer jag vet, och Studio Ghibli i allmänhet är det jag tar till som motmedel när hopplösheten smyger sig på. Den här boken är en fristående berättelse som utspelar sig i samma värld och kronologiskt senare. Man måste inte ha sett eller läst del 1, men man missar lite karaktärsintroduktioner om man inte gjort det.
Precis som föregångaren (och efterföljaren House of Many Ways) är det här en upplyftande, lättsam och själfull berättelse om en ung människas steg mot självständighet och vuxenblivande. Det orientaliska temat med Tusen-och-en-natt-vibbar känns inte alls malplacerat utan lika naturligt som de tidigare. Däremot har det smugit sig in några scener som jag reagerar starkt emot - framför allt en där flickor skammas för att vara tjocka, och ett par där de behandlas som troféer eller handelsvaror. Ovärdigt Wynne Jones, och det finns också flera andra scener där man behandlar just den tropen väldigt kritiskt, så jag är förvånad att den slank igenom. Kan man tänka sig att blunda för dessa enstaka sidor så håller boken i övrigt mycket hög klass på alla plan. Ett vilsamt litet äventyr man kan förlora sig i, tryggt förvissad om att allt kommer att sluta väl.
Castle in the Air är en berättelse för unga, om en ung man vid namn Abdullah som vid berättelsens början säljer mattor på marknaden i Zanzib. Abdullah är en dagdrömmare som i stort är ganska nöjd med att sälja sina mattor och inte har några större ambitioner. Inte förrän han möter sina drömmars flicka. Men innan han vet order av har omständigheterna plötsligt försvårats kraftigt, och han hamnar mitt i det äventyr han alltid dagdrömt om men aldrig sökt efter.
Howl's Moving Castle är en av de bästa filmer jag vet, och Studio Ghibli i allmänhet är det jag tar till som motmedel när hopplösheten smyger sig på. Den här boken är en fristående berättelse som utspelar sig i samma värld och kronologiskt senare. Man måste inte ha sett eller läst del 1, men man missar lite karaktärsintroduktioner om man inte gjort det.
Precis som föregångaren (och efterföljaren House of Many Ways) är det här en upplyftande, lättsam och själfull berättelse om en ung människas steg mot självständighet och vuxenblivande. Det orientaliska temat med Tusen-och-en-natt-vibbar känns inte alls malplacerat utan lika naturligt som de tidigare. Däremot har det smugit sig in några scener som jag reagerar starkt emot - framför allt en där flickor skammas för att vara tjocka, och ett par där de behandlas som troféer eller handelsvaror. Ovärdigt Wynne Jones, och det finns också flera andra scener där man behandlar just den tropen väldigt kritiskt, så jag är förvånad att den slank igenom. Kan man tänka sig att blunda för dessa enstaka sidor så håller boken i övrigt mycket hög klass på alla plan. Ett vilsamt litet äventyr man kan förlora sig i, tryggt förvissad om att allt kommer att sluta väl.
The Poppy War by R.F. Kuang
adventurous
dark
tense
medium-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
Exhalation by Ted Chiang
inspiring
reflective
medium-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? N/A
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? N/A
4.0
⭐ Briljant sf-novellsamling om det mänskliga i det teknologiska ⭐
Ted Chiang är en av mina autoköp-författare, och hans tidigare novellsamling The Stories of Your Life and Others är den bästa novellsamling jag nånsin läst (med titelnovellen i spetsen, som sen blev bas till filmen Arrival). Exhalation är nästan lika bra, lägstanivån är ovanligt hög jämfört med hur novellsamlingar brukar vara.
Alla Chiangs noveller följer tydligt den renodlade science fiction-genrens (inte rymdoperans) konvention om ett novum: den kärnpunkt där berättelsens värld skiljer sig från vår egen och sedan utforskar han på ett otroligt insiktsfullt sätt vilken inverkan detta novum har på människa och samhälle. Novumet skiljer sig från novell till novell och kan vara allt från ett fysiskt bevis på att fri vilja är en illusion, till teknik som ger folk ett perfekt minne.
Jag tänker sticka ut hakan och säga att det inte är ofta jag känner mig intellektuellt underlägsen i samspel med andra, men jag är mycket ödmjuk inför Ted Chiangs briljans. Utan att för dens skull känna mig korkad, berättelserna flödar lätt och sammanhängande. De blir inte heller så där nördigt teknikfokuserade som äkta sci-fi kan bli ibland, utan berättelsens kärna är alltid det mänskliga.
För mig är det omöjligt att sträckläsa den här novellsamlingen utan jag måste ha en paus mellan varje. Stanna upp och reflektera, fundera om vad jag själv tycker. Håller jag med om resonemanget? Kan jag applicera det på min egen omgivning? Har jag kommit till någon ny insikt om världen omkring mig? Ibland är svaret ja.
Ted Chiang är en av mina autoköp-författare, och hans tidigare novellsamling The Stories of Your Life and Others är den bästa novellsamling jag nånsin läst (med titelnovellen i spetsen, som sen blev bas till filmen Arrival). Exhalation är nästan lika bra, lägstanivån är ovanligt hög jämfört med hur novellsamlingar brukar vara.
Alla Chiangs noveller följer tydligt den renodlade science fiction-genrens (inte rymdoperans) konvention om ett novum: den kärnpunkt där berättelsens värld skiljer sig från vår egen och sedan utforskar han på ett otroligt insiktsfullt sätt vilken inverkan detta novum har på människa och samhälle. Novumet skiljer sig från novell till novell och kan vara allt från ett fysiskt bevis på att fri vilja är en illusion, till teknik som ger folk ett perfekt minne.
Jag tänker sticka ut hakan och säga att det inte är ofta jag känner mig intellektuellt underlägsen i samspel med andra, men jag är mycket ödmjuk inför Ted Chiangs briljans. Utan att för dens skull känna mig korkad, berättelserna flödar lätt och sammanhängande. De blir inte heller så där nördigt teknikfokuserade som äkta sci-fi kan bli ibland, utan berättelsens kärna är alltid det mänskliga.
För mig är det omöjligt att sträckläsa den här novellsamlingen utan jag måste ha en paus mellan varje. Stanna upp och reflektera, fundera om vad jag själv tycker. Håller jag med om resonemanget? Kan jag applicera det på min egen omgivning? Har jag kommit till någon ny insikt om världen omkring mig? Ibland är svaret ja.