Take a photo of a barcode or cover
4.53 AVERAGE
4.53 AVERAGE
dark
hopeful
reflective
sad
medium-paced
A Holocaust testimonial and a story of hope and a self help book all in one.
Content Warnings
Graphic: Genocide, Sexual violence, Slavery, Suicide, Torture, Violence, Police brutality, Antisemitism, Kidnapping, Grief, Medical trauma, Death of parent, Murder, Pregnancy
Moderate: Child death, Mental illness, Misogyny, Panic attacks/disorders, Racial slurs, Racism, Suicidal thoughts, Vomit, Stalking, War
challenging
emotional
hopeful
informative
inspiring
sad
medium-paced
“Don’t give me another heavy thing to carry. Let me fall among the stones.”
So much more than a biography!
Edith Eger wrote this account of her life at the age of 90. At 16 she & her sister Magda had spent one year incarcerated in Auschwitz where they were to lose their parents, grandparents & she, her boyfriend. The part of the book describing this experience takes up just a few chapters.
This is so much more than an account of Auschwitz!
This is a life affirming account of how we learn & grow & can free ourselves from ANY trauma or life limiting situation ‘purely’ by engaging our minds correctly/differently.
Edie went on to become a world renowned psychotherapist & this book alone has changed the thinking of so many people. I can certainly see why.
At 92 she has just released her second book.
“To be passive is to let others decide for you. To be aggressive is to decide for others. To be assertive is to decide for yourself.”
“Always use your beautiful things, you never know when they’ll be gone.”
I hope everyone reads this book. X
So much more than a biography!
Edith Eger wrote this account of her life at the age of 90. At 16 she & her sister Magda had spent one year incarcerated in Auschwitz where they were to lose their parents, grandparents & she, her boyfriend. The part of the book describing this experience takes up just a few chapters.
This is so much more than an account of Auschwitz!
This is a life affirming account of how we learn & grow & can free ourselves from ANY trauma or life limiting situation ‘purely’ by engaging our minds correctly/differently.
Edie went on to become a world renowned psychotherapist & this book alone has changed the thinking of so many people. I can certainly see why.
At 92 she has just released her second book.
“To be passive is to let others decide for you. To be aggressive is to decide for others. To be assertive is to decide for yourself.”
“Always use your beautiful things, you never know when they’ll be gone.”
I hope everyone reads this book. X
“Why forgive? Doesn’t that let Hitler off the hook for what he did?”
I do not read a lot of non-fiction, but I saw this book crop up a few times and thought I’d give it a go. I’ve read quite a few war based books but this one, a memoir, was quite different. I feel like I learned a lot. Eger is certainly a fascinating lady. She has lived many lives, and can certainly tell many a tale. I loved the way her book was written. At the beginning I found I had to lay the book down after each chapter, so many harrowing, unthinkable moments. She’s been through things I cannot even comprehend. I had to let my brain breathe at times. Towards the end, she digresses more into her work as a psychologist. Within her story she uses examples of people she’s worked with and how she helped them, but in return, how they helped her. A very interesting read from a true survivor.
I do not read a lot of non-fiction, but I saw this book crop up a few times and thought I’d give it a go. I’ve read quite a few war based books but this one, a memoir, was quite different. I feel like I learned a lot. Eger is certainly a fascinating lady. She has lived many lives, and can certainly tell many a tale. I loved the way her book was written. At the beginning I found I had to lay the book down after each chapter, so many harrowing, unthinkable moments. She’s been through things I cannot even comprehend. I had to let my brain breathe at times. Towards the end, she digresses more into her work as a psychologist. Within her story she uses examples of people she’s worked with and how she helped them, but in return, how they helped her. A very interesting read from a true survivor.
emotional
hopeful
inspiring
sad
emotional
hopeful
informative
inspiring
medium-paced
I was hesitant to read this book, worrying that it would be too dense. I was completely pleasantly surprised! Though the story of her early life is one of sadness and horror, the overall tone of the book is hopeful and uplifting. It was an enjoyable read, despite the harshness. And, I gleaned a lot of wisdom from Dr. Eger. Here's just a few of the things I learned:
To be aggressive is to decide for others. To be passive is to let others decide for you. To be assertive is to decide for yourself. And to trust that there is enough, that you are enough. p. 116
From this Seligman concluded that when we feel we have no control over our circumstances, when we believe that nothing we do can alleviate our suffering or improve our lives, we stop taking action on our own behalf because we believe there is no point. ...Suffering is inevitable and universal. But how we respond to suffering differs. ... To change our behavior, Ellis taught, we must change our feelings, and to change our feelings, we must change our thoughts. p. 170-171
And it meant learning to reframe my trauma, to see in my painful past evidence of my strength and gifts and opportunities for growth, rather than confirmation of my weakness or damage. p. 173
As long as I was holding onto that rage, I was in chains with him [Hitler}, locked in the damaging past, locked in my grief. To forgive is to grieve -- for what happened, for what didn't happen -- and to give up the need for a different past. p. 212
But we remain victims as long as we hold another person responsible for our own well-being. p. 241-242
Freedom is in accepting what is and forgiving ourselves, in opening our hearts to discover the miracles that exist now. p. 272
emotional
hopeful
informative
inspiring
reflective
sad
slow-paced
I really enjoyed the first half of the book and couldn’t put it down! Themes around love second have was much more in the vein of a self help book, but felt slow and repetitive. I’m in awe of Edith and can’t even imagine what she went through. I got a lot more out of the first half of the book.
fast-paced
Un libro bastante meh... creo que es el primero de la temática: Historia y Guerras Mundiales que no me ha gustado. Los personajes no me parecieron especiales ni llegué a empatizar con ellos por el ritmo y narración. No volvería a leerlo ni lo recomiendo, aunque alguna que otra frase se salva.
- El titulo no está muy relacionado con la trama, lo de ser bailarina apenas y se menciona y no tiene relevancia, pues mayor parte del libro es sobre la vida de la autora luego de Auschwitz.
- Ritmo bastante rápido y con saltos de tiempo muy abruptos.
Frases que si valieron la pena:
"Puedo sentirme desgraciada o esperanzada. Puedo sentirme deprimida o feliz. Siempre tenemos la posibilidad de decidir, la posibilidad de tener el control."
"A menudo, los pequeños disgustos de nuestra vida simbolizan perdidas mayores. Las preocupaciones aparentemente insignificantes indican un dolor mayor."
"¿Y si lo desconocido nos hiciera sentir curiosidad en lugar de temor?"
"Nuestras experiencia dolorosas no son un handicap, sun un regalo. Nos proporcionan perspectiva y sentida. Una oportunidad de encontrar nuestro objetivo y nuestra fuerza."
No existe un patron universal para lograr la curación, pero si pasos que se pueden aprender y practicar:
1. Asumir la responsabilidad de mis sentimientos. Dejar de reprimirlos o evitarlos.
2. Aprender a correr los riesgos necesarios para la autorrealización.
¿Qué es lo peor que puede pasar? Y ¿Puedes sobrevivir a eso?
3. Liberarse de la herida
"El tiempo no cura, lo que cura es lo que haces con el tiempo."
"Curarse es posible cuando asumimos la responsabilidad, decidimos correr riesgos y decidimos liberarnos de la herida."
- El titulo no está muy relacionado con la trama, lo de ser bailarina apenas y se menciona y no tiene relevancia, pues mayor parte del libro es sobre la vida de la autora luego de Auschwitz.
- Ritmo bastante rápido y con saltos de tiempo muy abruptos.
Frases que si valieron la pena:
"Puedo sentirme desgraciada o esperanzada. Puedo sentirme deprimida o feliz. Siempre tenemos la posibilidad de decidir, la posibilidad de tener el control."
"A menudo, los pequeños disgustos de nuestra vida simbolizan perdidas mayores. Las preocupaciones aparentemente insignificantes indican un dolor mayor."
"¿Y si lo desconocido nos hiciera sentir curiosidad en lugar de temor?"
"Nuestras experiencia dolorosas no son un handicap, sun un regalo. Nos proporcionan perspectiva y sentida. Una oportunidad de encontrar nuestro objetivo y nuestra fuerza."
No existe un patron universal para lograr la curación, pero si pasos que se pueden aprender y practicar:
1. Asumir la responsabilidad de mis sentimientos. Dejar de reprimirlos o evitarlos.
2. Aprender a correr los riesgos necesarios para la autorrealización.
¿Qué es lo peor que puede pasar? Y ¿Puedes sobrevivir a eso?
3. Liberarse de la herida
"El tiempo no cura, lo que cura es lo que haces con el tiempo."
"Curarse es posible cuando asumimos la responsabilidad, decidimos correr riesgos y decidimos liberarnos de la herida."
Det här är en oerhört viktig skildring från en som överlevt förintelsen. För här får vi inte bara följa historien före och under andra världskriget och Edith Egers upplevelse av förintelselägren, utan även problemen som följer efteråt och hur hon delvis lyckas överkomma dem.
Edith Eger är bara sexton år när hon och hennes familj skickas till Auschwitz för att de är ungerska judar. Den enda som inte åker med dem är hennes syster Klara. Direkt när de ankommer till Auschwitz separeras Edith och hennes syster Magda med föräldrarna och Edith lever länge med stora skuldkänslor över att hon har sagt fel till doktor Mengele när han frågade om modern var hennes syster eller mamma. Att hon svarade ”mamma”, känner hon själv är den enda anledningen till att modern flyttas till kön för gaskamrarna istället för att få husera i lägret tillsammans med henne och Magda. Bara några timmar senare blir Edith tvingad att dansa för doktor Mengele, och eftersom hon är dansare tänker hon bort sig själv till att stå på en stor scen.
Genom hela tiden i förintelselägren och arbetarlägren hon och Magda hamnar i, håller Edith sin mors ord i huvudet: Att vad de än gör kan de inte ta ifrån en ens innersta tankar, så dem kan man fylla med ljus. Och det är vad hon gör. Edith låter aldrig hoppet om att bli fri slippa undan. Hon och Magda överlever lägren och hittas halvdöda under en hög med kroppar. De lyckas ta sig tillbaka till sin hemstad och hittar sin syster vid liv.
Sedan får vi följa Edith Egers resa genom livet som till slut tar henne till USA, men hon känner inte igen sig själv. Det där hoppet, ljuset, som hon inte släppte under tiden i lägren är plötsligt borta och hon känner bara en hopplöshet kring hela livet. Hon orkar inte bearbeta det hon har varit med om och är rädd för att släppa ut känslorna. Det hela börjar vända när hon läser en bok av en annan överlevare och börjar brevväxla med honom.
Till slut blir Edith Eger psykolog och hon blandar sin egen historia med fall hon har haft under sin yrkesverksamma karriär. Dessa flätar hon samman och pekar på saker som hon själv har lärt sig av sina patienter och hur hon har hjälpt dem framåt.
Det är en väldigt gripande historia, som är oerhört läsvärd. Edith Eger beskriver detaljerat och utan knussel vad hon upplevt och alla svårigheter som har kommit efteråt. Det tror jag är minst lika viktigt som själva upplevelsen. De flesta böcker som jag har läst om förintelseöverlevare har främst handlat om själva förintelsen men inte den posttraumatiska stress som efterföljde. Många kände en överlevarskuld, som förföljde dem i många år och väldigt jobbiga flash-backs.
Edith Eger är superwoman personifierad som har lyckats ta något så oerhört svårt och vända det till att hjälpa andra, helt fantastiskt.
Edith Eger är bara sexton år när hon och hennes familj skickas till Auschwitz för att de är ungerska judar. Den enda som inte åker med dem är hennes syster Klara. Direkt när de ankommer till Auschwitz separeras Edith och hennes syster Magda med föräldrarna och Edith lever länge med stora skuldkänslor över att hon har sagt fel till doktor Mengele när han frågade om modern var hennes syster eller mamma. Att hon svarade ”mamma”, känner hon själv är den enda anledningen till att modern flyttas till kön för gaskamrarna istället för att få husera i lägret tillsammans med henne och Magda. Bara några timmar senare blir Edith tvingad att dansa för doktor Mengele, och eftersom hon är dansare tänker hon bort sig själv till att stå på en stor scen.
Genom hela tiden i förintelselägren och arbetarlägren hon och Magda hamnar i, håller Edith sin mors ord i huvudet: Att vad de än gör kan de inte ta ifrån en ens innersta tankar, så dem kan man fylla med ljus. Och det är vad hon gör. Edith låter aldrig hoppet om att bli fri slippa undan. Hon och Magda överlever lägren och hittas halvdöda under en hög med kroppar. De lyckas ta sig tillbaka till sin hemstad och hittar sin syster vid liv.
Sedan får vi följa Edith Egers resa genom livet som till slut tar henne till USA, men hon känner inte igen sig själv. Det där hoppet, ljuset, som hon inte släppte under tiden i lägren är plötsligt borta och hon känner bara en hopplöshet kring hela livet. Hon orkar inte bearbeta det hon har varit med om och är rädd för att släppa ut känslorna. Det hela börjar vända när hon läser en bok av en annan överlevare och börjar brevväxla med honom.
Till slut blir Edith Eger psykolog och hon blandar sin egen historia med fall hon har haft under sin yrkesverksamma karriär. Dessa flätar hon samman och pekar på saker som hon själv har lärt sig av sina patienter och hur hon har hjälpt dem framåt.
Det är en väldigt gripande historia, som är oerhört läsvärd. Edith Eger beskriver detaljerat och utan knussel vad hon upplevt och alla svårigheter som har kommit efteråt. Det tror jag är minst lika viktigt som själva upplevelsen. De flesta böcker som jag har läst om förintelseöverlevare har främst handlat om själva förintelsen men inte den posttraumatiska stress som efterföljde. Många kände en överlevarskuld, som förföljde dem i många år och väldigt jobbiga flash-backs.
Edith Eger är superwoman personifierad som har lyckats ta något så oerhört svårt och vända det till att hjälpa andra, helt fantastiskt.
