Scan barcode
aliort's review against another edition
adventurous
dark
mysterious
medium-paced
- Plot- or character-driven? Plot
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? No
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? It's complicated
3.75
ailaghast's review against another edition
Beautiful book, but too heavy for me in my current state of mind.
leokepcke's review against another edition
adventurous
challenging
emotional
reflective
sad
slow-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? Yes
- Flaws of characters a main focus? Yes
5.0
vilvery's review against another edition
3.0
Det är hög tid att skriva en recension av den här boken eftersom det gått några månader sedan jag läste den. Men, oj, wow, vilken bok. Så omständig, så lång, så noggrann, så kraftfull! Utan tvekan en unik läsupplevelse. Kanske hade jag tyckt ännu bättre om den om jag inte hade haft så stora förväntningar. Precis alla jag känner som läst den har tyckt om den och många har den som en av sina absoluta favoritböcker. Så jag undar lite vad det är för fel på mig då jag bara gav den tre stjärnor, haha! Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja så jag tror att jag helt enkelt försöker mig på att lista vad jag tyckte vad bra respektive mindre bra med boken.
Vad jag tyckte om
- Ambitionen att skildra ett helt livsspan.
- De ändlösa teologiska diskussionerna och hur Morgaines religion på slutet övergår i kristendomen. Plötsligt ser jag katolicismen lite i ett nytt ljus. Sorgligt slut, absolut, men helt brilliant!
- De färgstarka karaktärerna! Viviane, Gwenhwyfar, Lancelet, Arthur, Mordred, Morgause och så vidare. Morgaine också, såklart, även om jag faktiskt tycker att hon är en av de tråkigare karaktärerna. Men så kan det ofta vara, bikaraktärerna är intressantare än huvudpersonerna. Lancelet och Arthur blir stundtals de mest spännande karaktärerna eftersom man inte släpps in i deras tankar. Hur som helst känns de flesta karaktärer otroligt genomarbetade och komplexa. Bara en sådan sak som att ge Gwen agorafobi. Också helt brilliant! Blev väldigt, väldigt tagen av det.
- Det gåtfulla i magin och bristen på förklaringar till vad älvalandet egentligen är för något, varför Avalon försvinner in i dimman och så vidare. Magin är självklar, behöver inte förklaras, är en del av livet. Det är fantastiskt att läsa en så lång bok utan att börja irritera sig på luckor i hur magin hanteras. Begreppet "luckor" är liksom irrelevant. Magin finns liksom bara där och Gudinnan gör som hon vill.
- Konstallationen Morgaine-Arthur-Lance-Gwen och allt som sker mellan dem. De år när de alla är unga och bor i Camelot är den bästa delen i boken! Spännande och dynamiskt. Dock önskar jag att relationen mellan Morgaine och Arthur utvecklats och diskuterats ännu mer. Morgaine kallar Arthur "my brother, my lover, my child" (eller något liknande) och relationen berör mig verkligen. Och hade berört mig ännu mer om jag fått läsa ännu mer om den. Jag älskar antydningarna om att Morgaine är den Arthur egentligen älskar/är kär i. Kanske är det också tvärtom. Samtidigt är det positivt att jag får läsa mycket mellan raderna så det där är ju alltid en övervägning.
Vad jag tyckte mindre om
- Morgaine som huvudperson. Häftig på många sätt men även om jag absolut sympatiserar med henne önskar jag länge att hon ska ta sig samman, ta sitt ansvar gentemot Avalon, bry sig om vad Arthur sysslar med politiskt och så vidare. Det är en lättnad när hon väl gör det. Det är intressant och välkommet. Men å andra sidan är det också någonstans där som boken, undantaget vissa delar, börjar bli sämre. Dessutom är det överlag lite väl många scener som går ut på att ett gäng kvinnor sitter och väver och Morgaine tyst beklagar sig över hur tråkigt det är att väva, hur ostimulerande sällskapet är och så vidare. Självklart förstår jag avsikten med dessa scener. Det måste ju vara just att skildra hur kvinnor var just hänvisade till hemmet och hushållsarbetet. Men det blir ändå en aning tjatigt efter hundra gånger. Och om Morgaine nu tycker att det är så tråkigt at sitta och väva kan hon väl bli Lady of the Lake någon förbenad gång så att hon slipper eländet?
- Det alldeles, alldeles för långa och utdragna slutet. Redan när Morgaine börjar återförenas med Gudinnan i Wales börjar jag tappa intresset en aning eftersom det som jag upplever som en av bokens främst drivkrafter, relationen M-A-G-L, blivit så pass åtsidosatt. Morgaines försök att ta svärdet från Arthur genom att lura in honom i älvalandet är omskakande och bra, liksom andra stycken, men på något sätt känns det ändå som att allting börjar flyta ut och skärpan i berättelsen försvinner. Och sedan har vi allting som involverar graalen och det är så uppgivet och sorgligt och hemskt, och det är ju bra, men jag orkar verkligen i det skedet inte läsa mer. Dynamiken i relationerna har delvis försvunnit, Morgaine har äntligen funnit sin plats och börjat strida för Avalon och funnit sig själv, vi börjar förstå att den gamla religionen inte kommer att överleva - och från den insikten tar det alldeles för lång tid tills boken faktiskt upphör.
- Dessutom var själva ingången och lite för utdragen och lång. Jag gillade första delen om Igraine och Uther men sedan blir det intressant först när Morgaine blivit vuxen och konflikten med Viviane och Gudinnan blir ett faktum och relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (jag upplever alla fyra som huvudpersoner även om det väl egentligen bara är Morgaine och Gwen som kan kallas det) tar sin verkliga början.
Sammantaget en unik och intressant bok som bitvis verkligen fångade mig och som jag är glad att ha läst. En lagom trea, helt enkelt!
Vad jag tyckte om
- Ambitionen att skildra ett helt livsspan.
- De ändlösa teologiska diskussionerna och hur Morgaines religion på slutet övergår i kristendomen. Plötsligt ser jag katolicismen lite i ett nytt ljus. Sorgligt slut, absolut, men helt brilliant!
- De färgstarka karaktärerna! Viviane, Gwenhwyfar, Lancelet, Arthur, Mordred, Morgause och så vidare. Morgaine också, såklart, även om jag faktiskt tycker att hon är en av de tråkigare karaktärerna. Men så kan det ofta vara, bikaraktärerna är intressantare än huvudpersonerna. Lancelet och Arthur blir stundtals de mest spännande karaktärerna eftersom man inte släpps in i deras tankar. Hur som helst känns de flesta karaktärer otroligt genomarbetade och komplexa. Bara en sådan sak som att ge Gwen agorafobi. Också helt brilliant! Blev väldigt, väldigt tagen av det.
- Det gåtfulla i magin och bristen på förklaringar till vad älvalandet egentligen är för något, varför Avalon försvinner in i dimman och så vidare. Magin är självklar, behöver inte förklaras, är en del av livet. Det är fantastiskt att läsa en så lång bok utan att börja irritera sig på luckor i hur magin hanteras. Begreppet "luckor" är liksom irrelevant. Magin finns liksom bara där och Gudinnan gör som hon vill.
- Konstallationen Morgaine-Arthur-Lance-Gwen och allt som sker mellan dem. De år när de alla är unga och bor i Camelot är den bästa delen i boken! Spännande och dynamiskt. Dock önskar jag att relationen mellan Morgaine och Arthur utvecklats och diskuterats ännu mer. Morgaine kallar Arthur "my brother, my lover, my child" (eller något liknande) och relationen berör mig verkligen. Och hade berört mig ännu mer om jag fått läsa ännu mer om den. Jag älskar antydningarna om att Morgaine är den Arthur egentligen älskar/är kär i. Kanske är det också tvärtom. Samtidigt är det positivt att jag får läsa mycket mellan raderna så det där är ju alltid en övervägning.
Vad jag tyckte mindre om
- Morgaine som huvudperson. Häftig på många sätt men även om jag absolut sympatiserar med henne önskar jag länge att hon ska ta sig samman, ta sitt ansvar gentemot Avalon, bry sig om vad Arthur sysslar med politiskt och så vidare. Det är en lättnad när hon väl gör det. Det är intressant och välkommet. Men å andra sidan är det också någonstans där som boken, undantaget vissa delar, börjar bli sämre. Dessutom är det överlag lite väl många scener som går ut på att ett gäng kvinnor sitter och väver och Morgaine tyst beklagar sig över hur tråkigt det är att väva, hur ostimulerande sällskapet är och så vidare. Självklart förstår jag avsikten med dessa scener. Det måste ju vara just att skildra hur kvinnor var just hänvisade till hemmet och hushållsarbetet. Men det blir ändå en aning tjatigt efter hundra gånger. Och om Morgaine nu tycker att det är så tråkigt at sitta och väva kan hon väl bli Lady of the Lake någon förbenad gång så att hon slipper eländet?
- Det alldeles, alldeles för långa och utdragna slutet. Redan när Morgaine börjar återförenas med Gudinnan i Wales börjar jag tappa intresset en aning eftersom det som jag upplever som en av bokens främst drivkrafter, relationen M-A-G-L, blivit så pass åtsidosatt. Morgaines försök att ta svärdet från Arthur genom att lura in honom i älvalandet är omskakande och bra, liksom andra stycken, men på något sätt känns det ändå som att allting börjar flyta ut och skärpan i berättelsen försvinner. Och sedan har vi allting som involverar graalen och det är så uppgivet och sorgligt och hemskt, och det är ju bra, men jag orkar verkligen i det skedet inte läsa mer. Dynamiken i relationerna har delvis försvunnit, Morgaine har äntligen funnit sin plats och börjat strida för Avalon och funnit sig själv, vi börjar förstå att den gamla religionen inte kommer att överleva - och från den insikten tar det alldeles för lång tid tills boken faktiskt upphör.
- Dessutom var själva ingången och lite för utdragen och lång. Jag gillade första delen om Igraine och Uther men sedan blir det intressant först när Morgaine blivit vuxen och konflikten med Viviane och Gudinnan blir ett faktum och relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (jag upplever alla fyra som huvudpersoner även om det väl egentligen bara är Morgaine och Gwen som kan kallas det) tar sin verkliga början.
Sammantaget en unik och intressant bok som bitvis verkligen fångade mig och som jag är glad att ha läst. En lagom trea, helt enkelt!
brianmagid's review against another edition
5.0
Hugely formative, epic in the best possible way, and an important counterbalance to the entire rest of the Arthurian canon. A subversive revision to the standard tale that almost makes you resent it, and view that as the revision and this as the finally unearthed true telling. Took me a long time to finish, and some passages are slower than others, but the overall experience was life changing.
a_reader_of_book's review against another edition
emotional
mysterious
sad
slow-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? It's complicated
- Loveable characters? It's complicated
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? Yes
2.5
mielchen's review against another edition
emotional
mysterious
slow-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.5
arthuriana my beloved.
erine's review against another edition
5.0
I read this, and several other books of the series, when I was a teen. I loved anything King Arthur, and this story seemed to place women at the center of a legend that all too often featured only men. I appreciated the excruciating detail and the depiction of women who were struggling to find power and consequence any way they could.
I'm not sure I would enjoy it as much now, but my rating reflects my feelings when I originally read the book.
I'm not sure I would enjoy it as much now, but my rating reflects my feelings when I originally read the book.
melemental's review against another edition
5.0
I'll come back and fill this out when I'm done being at a loss for words.
ihlonial's review against another edition
DNF'd, but since I've already put so much time into this book and since I want to talk about it, we're marking it as finished.
I knew going into this that the author was not a good person. I knew about the abuse she ignored and also inflicted upon her children, however, I read enough reviews of people who were also aware of the abuse and still endorsed this work separate from the author and so I thought I would see if I could muster it. I also have such a deep, deep love for anything Arthurian, specifically Morgan Le Fay, and the want for her story to be done well was strong and it definitely clouded my judgement on this book, even while I was hating every minute of this book.
1. This book is too long. It's not even the enjoyable kind of long. It's the kind of long where you could turn your brain off for 10 pages and when you turn it back on, you didn't miss a whole lot, but you're still not sure where you're at. It's a lot of telling, and then telling you the same thing again. I wish I had counted the number of times certain statements were just repeated and again and again as if we the reader hadn't grasped the first time what the character meant by their statement. Look Viviane, I understand that you're gonna do something to Morgaine that's going to make her hate you as much as she loves you, I heard you the first time. And guess what, we all hate you for it. Did you ever consider that maybe you shouldn't?
2. Perhaps I dodged too early, but this doesn't feel like a feminist book at all. It feels so oppressive and dismissive of every female character's struggles and then the women don't even support one another, they are all set up to not trust one another and so they're at odds with each other, which feels like the antithesis of what feminism is.
3. The most disgusting aspect is just how much sexual content revolves around incest and non-consensual sex and when you know what the author did, it makes those scenes intensely uncomfortable and just all around bad. It's always been there that Morgaine and Arthur have a child together (I watched the 1998 Merlin series, I'm obviously well-versed *sarcasm*). Those themes have always been there. However the tone and lurid delivery of it just made it so much worse. And that ultimately was what convinced me that this just wasn't ever going to be a book I could read and feel good about.
Morgaine is disappointedly a victim of systems that continue to oppress her, and perhaps had I continued I would have come upon the turning point for her, but I think with the story being what it is, being written by who it was, I suppose I will never know and I'm going to have to be okay with that. There will be other Morgaine/Morgan le Fay/Morgana stories for me to read that aren't associated with bad people. It is regrettable when I know that for so many people, this particular book meant a lot to them.
If anyone is looking for something about Morgan Le Fay specifically, I will suggest called "Morgan is My Name" by Sophie Keetch. It's a YA story that isn't quite as long as this, but has the Historical Fiction aspect to it and follows roughly the same plot, perhaps that can satisfy what this one cannot without the incest and SA and where women actually support women.
I knew going into this that the author was not a good person. I knew about the abuse she ignored and also inflicted upon her children, however, I read enough reviews of people who were also aware of the abuse and still endorsed this work separate from the author and so I thought I would see if I could muster it. I also have such a deep, deep love for anything Arthurian, specifically Morgan Le Fay, and the want for her story to be done well was strong and it definitely clouded my judgement on this book, even while I was hating every minute of this book.
1. This book is too long. It's not even the enjoyable kind of long. It's the kind of long where you could turn your brain off for 10 pages and when you turn it back on, you didn't miss a whole lot, but you're still not sure where you're at. It's a lot of telling, and then telling you the same thing again. I wish I had counted the number of times certain statements were just repeated and again and again as if we the reader hadn't grasped the first time what the character meant by their statement. Look Viviane, I understand that you're gonna do something to Morgaine that's going to make her hate you as much as she loves you, I heard you the first time. And guess what, we all hate you for it. Did you ever consider that maybe you shouldn't?
2. Perhaps I dodged too early, but this doesn't feel like a feminist book at all. It feels so oppressive and dismissive of every female character's struggles and then the women don't even support one another, they are all set up to not trust one another and so they're at odds with each other, which feels like the antithesis of what feminism is.
3. The most disgusting aspect is just how much sexual content revolves around incest and non-consensual sex and when you know what the author did, it makes those scenes intensely uncomfortable and just all around bad. It's always been there that Morgaine and Arthur have a child together (I watched the 1998 Merlin series, I'm obviously well-versed *sarcasm*). Those themes have always been there. However the tone and lurid delivery of it just made it so much worse. And that ultimately was what convinced me that this just wasn't ever going to be a book I could read and feel good about.
Morgaine is disappointedly a victim of systems that continue to oppress her, and perhaps had I continued I would have come upon the turning point for her, but I think with the story being what it is, being written by who it was, I suppose I will never know and I'm going to have to be okay with that. There will be other Morgaine/Morgan le Fay/Morgana stories for me to read that aren't associated with bad people. It is regrettable when I know that for so many people, this particular book meant a lot to them.
If anyone is looking for something about Morgan Le Fay specifically, I will suggest called "Morgan is My Name" by Sophie Keetch. It's a YA story that isn't quite as long as this, but has the Historical Fiction aspect to it and follows roughly the same plot, perhaps that can satisfy what this one cannot without the incest and SA and where women actually support women.
Content Warnings
Graphic: Incest