stormen's reviews
40 reviews

Nuckan by Malin Lindroth

Go to review page

3.0

Lyssnat. Många håller inte med, men det är något särskilt med författarinläsningen. Just i fallet Malin Lindroth passar det texten. Inte alltid en självklarhet men det är Nuckans text och den bör läsas av henne själv. Nuckan är förstås kanske inte singular även om det är själva hennes poäng - relationerna. Någonting skaver såklart. Det som är så märkligt är hur heterosamhet som förväntan på många sätt, och här har faktiskt Lindroth själv förekommit den lesbiska aspekten, är kärlek och annat är Annat. Nuckans själva existens kräver att vi lever i en värld där heterosexualitet är en självklarhet. Hon är en sorts kvinna, som förhåller sig till mannen som det första. Kan en lesbisk vara nucka? Jag vet inte. Det framstår som tydligt att hon inte kan vara det. Samtidigt är det kanske det vi alla är, vi som väljer bort män? Lindroths text fick mig framförallt att börja fundera över tvåsamhet och vart vi riktar våra begär och våra känslor. Nuckan, liksom Haggan, är för mig tyvärr allt för hetero för att jag ska känna den där Aha!-känslan (jag har även hört att Agnes Lidbeck skapat Aha! - känslor?? Heteros. Sjuka typer), även om Lindroths text förde mig vidare i tanken var det mot andra mål.
Vampyrer by Algot Sandberg

Go to review page

3.0

En otroligt märklig bok att läsa. Algot Sandberg var skådespelare, författare och sedermera redaktör för Gotlands Allehanda, på alla sätt och vis bör alltså de otaliga romanerna som idag finns som e-böcker, men även som faksimil på Litteraturbanken, åtminstone ha gått genom en redaktör - men icke! "Vampyrer" ges ut 1918, i ett Sverige där rösträttsrörelsen närmar sig målet med stora steg. Romanen är indelad i tre berättelser, alla med samma format - äldre kvinna förför och förstör ung kvinna. Tematiken är inte ovanlig, 'vampyr' var ett beteende som även stod med på polisens listor över olika sorters depraverade kvinnor på stadens karta. De tre berättelserna har också samma dramatiska både, vilket gör att de egentligen bara är samma handling i tre olika versioner. För en som läser det som står, och inte letar efter hemligheter mellan raderna var särskilt första delen rent av rolig att läsa på grund av det dåliga redaktionsarbetet. I den första berättelsen finns en hund, som av en av romanfigurerna väldigt tydligt beskrivs som en flicka (en gemensam sak som alla de äldre kvinnorna också har är att de hatar män. He), men när perspektivet ändras och berättaren tar över narrativet är hunden hela tiden en "han". Det verkar inte som att Sandberg varit så intressant att det finns något original av den här berättelsen kvar på KB, men självklart väckte romanen mitt intresse. Lesbiska vampyrer som hatar män är ju en svaghet jag har. "Vampyrer" var en upplevelse, en absolut dålig roman, men jag är otroligt glad över att jag hittade den. Den finns som e-bok, för den som tycker det är svårt att läsa faksimil.
Anteckningar från en ö by Tuulikki Pietilä, Tove Jansson

Go to review page

0.0

Jag önskar den här boken var 600 sidor lång. Att varje dag på ön var noga redovisad (även om dagarna såklart finns på andra platser i Janssons författarskap) och att jag hade det precis likadant. Tove Jansson är nog ändå min favoritförfattare av alla. Ett lugn infinner sig när jag läser. Som att jag litar på henne fullt ut. Ingenting är farligt. Inte ens när hon själv blir rädd.

"Anteckningar från en Ö" är en samling anteckningar från ett husbygge och ett husliv. Berättelsen tar sin börja när Tove och Tuulikki vill bosatta sig på en alldeles särskild ö i Pellinge skärgård. Än finns inget hus på ön och det ska stå just där en stor sten ligger. De hör sig för på fastlandet och snart är det full rusch ut till ön Klovharun. Som berättelse saknar jag mellanläget, här är först om husets tillblivelse och sedan om när de faktiskt lämnar ön, för gamla och rädda för att stanna kvar. Det är på så sätt en sorglig berättelse, även om jag ju vet att huset än står kvar och går att besöka (tänk att ett hem kan bli museum på det där sättet). Ett måste för de som intresserar sig för Toves person.

Kokong by Jenny Hval

Go to review page

3.0

Jag känner främst Jenny Hval som experimentiell popmusiker. När jag fick veta att hon även var författare införskaffade jag "kokong" när den fick sin recension. På baksidan står en blurb av Chris Kraus, en blurb som mer verkar förhålla sig till författarskapet i sig och inte till romanen som sådan. Johanna har flyttat från en onämnd stad i Norge till Aybourne, en fantasiplats där en kärlekshistoria utspelar sig. Johanna ska studera biologi och hon är särskilt intresserad av svampar. Hon läser om svampars rhizomatiska förökning - snart blir det hon läser en del av det hon lever. Hon flyttar in i en märklig fabriksbyggnad där rummen är uppbyggda genom uppställda tunna träväggar. I fabriken bor Carral, och snart utvecklas en märklig men nära relation mellan kvinnorna. Sinnligheten i romanen framträder genom relationen till hur människors kroppar skapar ljud och doft. En dag tar Carral hem en massa äpplen som snart ligger och ruttnar i alla hörn. Denna blandning av växtrike och människorike är en fin grogrund för romanens allra sista sidor. Det är först i själva sammanfogandet och upplösandet av romanen som det händer, som språket tar sats och berättelsen blir någonting annat än en berättelse. Här tar även språket en annan ansats och förtätas och det är mot slutet jag verkligen uppskattar romanen. Av särskilt intresse läser jag hur de två kvinnorna delar sinnliga upplevelser kända (sedda) ur Johannas perspektiv. Även i denna roman uppmärksammar jag vikten av kroppsliga upplevelser i den queera berättelsen. Även om kroppsvätskor är vanliga i beskrivningar av begär, framställs i Hvals roman vätskor som sinnliga på ett nytt sätt. Det handlar inte bara om kroppens egna vätskor, urin har en stor plats i romanen, utan även om äpplets saft, och hur det känns mot tungan. Det finns så många saker med romanen jag tycker om, men i och med att jag i slutet upptäckte hur bra den hade kunnat vara hela tiden, känner jag ändå smaken av besvikelse på tungan.
Madonna by Sara Villius

Go to review page

3.0

Sara Villius är en av mina favoritförfattare. "Nej det är en snöklump" och "Battle" var två stora läsupplevelser för mig och jag har ju därför en viss känsla redan innan jag kliver in i "Madonna". Efteråt är jag besviken. Romanens jag är gift, men söker sin sexuella bekräftelse utanför äktenskapet. Det verkar ömsesidigt men vi får aldrig veta hur någon faktiskt känner. Behållningen är beskrivningen av barnafödandet som sker i romanens början. Den är brilliant. Därefter följer ett sorgearbete jag inte faller för. Månne är det mitt ointresse för de sexscener som upprepas i romanen, det är sällan sex porträtteras på ett bra sätt i litteratur, eller så är det helt enkelt att jag inte känner någonting för den här sortens berättelse.

Intressant eftersom att jag samtidigt tittar på "The Split", med Nicola Walker. Serien kretsar kring en familj familjerättsadvokater som specialiserat sig på separationer och skilsmässor. Ett snedsteg i första säsongen tar oss vidare till det andra. Jag ser hela andra säsongen så snabbt jag kan och när det är slut kan jag inte låta bli att jämföra med "Madonna". Det finns en metaforisk nivå i romanen, Hora/Madonna/Mamma etc, som jag inte gillar. Det är kanske förmätet att avskriva en bok därför att jag inte tycker om, jag har lärt mig bättre efter alla år, men i min personliga läsning har jag ju inget annat för mig.

Som litteratur är som alltid Villius fantastisk läsning, det är bara det att det den här gången inte kan rädda innehållet.
Vuxna människor by Marie Aubert

Go to review page

4.0

Ida är syster till Marthe. Marthe som har familj, man och bonusbarn som inte räcker. Marthe måste ha ett eget barn, det bara är så. Marie Grønborg Aubert beskriver med små medel hur systrar kan bete sig. En menar en sak men säger en annan, och en vet precis när det är dags att sticka in kniven. Vrida några varv och sen dra ut kniven igen. Ida, Marthe, Kristoffer, Olea och mamma och Stein ska fira mamma som firar 65 i Kristoffer och Olea har varit och hämtat 'moster Ida' vid bussen, 'moster Ida' som Marthe elakt kallar Ida trots att hon vet att Ida inte tycker om det, och när de kör upp mot stugan ser Ida att stugan är målad vit. Ida har kallat stugan den gula stugan, men nu är stugan vit och ingen har frågat henne om det är ok. De äger ändå huset tillsammans, men det är kärnfamiljen som spenderar mest tid där. Och som syskon gör, så gör de utan att dela med sig - och när Marthe nämner att hon målat om huset säger Ida ingenting.

Förutom en briljant beskrivning av syskonskap, är "Vuxna människor" en berättelse om kravet på moderskap. För Marthe räcker inte bonusbarnet, det måste finnas ett eget litet att ta hand om. Ida, som väntar på ett telefonsamtal från en läkare om statusen på hennes egna ägg under romanens gång, lever utan man, utan barn. Relationen mellan systrarna blir grunden för Idas relationer i romanen, det är tydligt att det finns en avundsjuka hos Ida - riktad mot Marthe - som hela tiden fått 'mer'. Mer av mamma, mer familj, mer hus. Mer av allt. Idas besvikelse, där hon inte kan se sitt eget liv som lyckat eftersom att hon misslyckats med allting som systern gjort, lägger hon på Marthe och när Marthe berättar att hon äntligen är gravid kan inte Ida riktigt förstå hur hon ska bete sig. När Marthe berättar om graviditeten kan inte Ida berätta om äggen hon ämnar att frysa ner, återigen har systern tagit över.

Romanens berättelse är för mig helt och hållet åsidosatt syskonskapets framställning. Mot slutet bryr jag mig inte om vad som händer, det är ett slut precis som alla andra slut jag någonsin läst, där allting ska 'knytas ihop'. Jag avskyr när saker ska knytas ihop. När en roman så tydligt blir litteratur, fabulerat och overkligt. Det enda jag vill veta är hur det ska fortsätta att kännas för Ida. Hur ska relationen fortgå för dem nu när slutet har hänt.

Tillägg:
Jag läste ett par reviews här på goodreads om boken och ser att romanen varit smärtsam för vissa att läsa. Det gör att jag vill skriva mer om det här med heteronormativitet och tid, begreppet krononormativitet, och hur denna kronologiska ordning av människoliv skapar en viss förväntan på hur kvinnor bör leva för att ha ett fullvärdigt liv. Den smärta och igenkänning som återfinns i recensionerna tycks samtliga förhålla sig till skräcken att inte leva det liv som Marthe lever. Att känna igen sig i Ida, som jag absolut inte ser som att hon anser sig misslyckad som kvinna, snarare som en sämre version av sin syster. En misslyckad Marthe (vilket såklart också går att säga - misslyckad som kvinna). Jag tänker mycket på Sheila Hetis "Moderskap", som så väl förhåller sig till omvärldens krav på biologisk klocka och längtan efter barn som en självklar längtan efter just barnet. Aldrig förstår jag Ida som att hon längtar efter barn, snarare tvärtom - det hon längtar efter är att göra rätt och rätt är att göra barn. jaja, iallafall - kul med en bok om heteros som inte var jättehetero ändå (bara användningen av ordet "någon" vid vissa väl valda tillfällen öppnar för någonting annat).
Moderskap by Sheila Heti

Go to review page

4.0

Ska sova nu. Skriver sen.
Men: den var bäst i början och i slutet. Mitten var tråkig. Så får böcker också vara.